You can't dim someone who learned to shine in the dark

Livet är redan hårt nog som det är. Jag har insett att jag vill inte vara runt människor som gör det ännu svårare. Jag behöver människor som känns som hemma, som ger tröst, lugn och positiv energi. Det är den sortens energi jag behöver i mitt liv. Om det inte ger mig kärlek, sinnesfrid eller positiv energi, då finns det inte plats i mitt liv. Jag trodde ett tag att jag var toxic för att någon sa det, och på vissa sätt var jag det. Men sanningen är att jag blev toxic som en försvarsmekanism. Jag är inte toxic mot dem som behandlar mig med vänlighet, respekt och kärlek. Jag är omtänksam, snäll och tillgiven – tills jag får en anledning att inte vara det. Jag brukade tro att kommunikation var nyckeln till bra relationer, tills jag insåg att förståelse är nyckeln. Du kan kommunicera så mycket du vill med någon, men om de inte vill förstå dig, är det tyst kaos.

Om jag var huvudkaraktären i en TV-serie, vad hade tittarna skrikit på mig att göra just nu? Det tycker jag är en intressant tanke att reflektera över ibland. Ibland vet du faktiskt inte hur traumatiskt/oacceptabelt något du gick igenom är, förrän du pratar om det som om det bara är en vanlig tisdag, och inser då att hela bordet har blivit tyst och dina vänner alla stirrar på dig som, vad i helvete? Till exempel som när mitt ex förklarade att han aldrig kom hem när när jag bad honom om hjälp när jag låg hemma med feber för att jag "klarade mig själv under cellgifter", varför skulle han ta hand om mig som ett litet barn när jag "bara" hade feber då? Den var en intressant plot twist även för mig själv får jag väl erkänna. Han träffade mig efter jag gått igenom cancerbehandlingarna, han läste från min blogg att jag klarade mig själv, utan stöd, utan partner och utan hjälp under cellgifterna. Om någon ser min styrka som ett skäl att inte visa omtanke, då har de ingen plats i mitt liv. Jag läste någonstans att du kan se hur mycket en tjej älskar sig själv genom den partner hon väljer. Jag tror därför att för att få vara den bästa versionen av sig själv, kommer med många farväl. Jag har aldrig varit rädd för att förlora människor, snarare mer orolig för att förlora mig själv. Denna gången insåg jag att jag var påväg att förlora en del av min magi, för jag hade slutat känna mig tillräckligt trygg för att använda den. 

Farväl av någon som fortfarande lever kan kännas som en lika stor sorg som för människor man faktiskt förlorat helt. Att aktivt själv välja att lämna ett förhållande som inte är bra för en skapar ändå en stor saknad och ett tomrum efter sig. När saknaden slår in som mest brukar jag fråga mig själv, vill jag tillbaka till det jag försökte överleva? Eller framåt - till det liv jag ännu inte levt? Det är ju ändå rimligt att det känns tomt just nu, hur skulle annars allt fantastiskt jag väntar på annars få plats? Dessutom saknar jag inte "oss", jag saknade mig själv ett tag - men jag har hittat henne igen. Jag tror inte att vi nödvändigtvis blir kära i en annan person. Vi blir förälskade i den versionen av oss själva som vi får lov att vara tillsammans och genom den andra personen. Det betyder att våra ex är som en katalysator som berättar för dig hur du kan må när du ger någon annan kärlek. Det vi saknar med ett ex är inte dem. För annnars hade iallafall inte jag gjort slut, jag saknar det "jag:et" som jag stundtals fick vara med den personen. Det jag saknar kan jag hitta igen, med någon annan. För det finns inom mig, inte honom.

Jag vill inte ha en kärlek som bara fungerar när jag är stark, glad och obekväm med att ha behov. Det är dessutom helt orimligt att sakna en person som aldrig älskade en som man önskade. Det gäller både partner och vänner. Jag har kommit till insikt att många som sårat oss, bryr sig inte att de sårat oss. Om en person verkligen bryr sig om dig skulle det krossa dem att veta att de verkligen sårat dig. Människor kan göra misstag, men när du berättar för dem att de sårade dig och de svarar med gaslighting, avledning, lögner eller till och med manipulation. Det är inte kärlek, det är ego. De är mer oroade över att bli kritiserade, eller dömda, eller se dåliga ut, eller inte vara den perfekta person som de tror att de är. Du hotar då illusionen de har om sig själva, så de svarar med att bli defensiva. Och i deras huvud har du förolämpat dem, de bryr sig inte om hur du mår, de är arga för att du påpekade deras beteende. Som till exempel när jag lyfte till en nära vän att jag kände mig sårad för egentligen småsaker, och jag får tillbaka upprepade gånger "nu får du ge dig, jag fanns där för dig när du hade cancer". Wow.

Om personer är mer fokuserad på hur du reagerade istället för hur de behandlade dig, eller vad de gjort för att få dig att reagera som du gjorde, kallas det manipulation. Vissa människor testar gränser, tar vänlighet för svaghet och när även den gladaste blir bitter, när den sårade ytan äntligen talar, kallar de dig galen och toxic. De pekar finger och glömmer att de tände elden själva, när sanningen verkligen är att varje reaktion har en rot, varje låga har en gnista. Klandra inte någon för att de försvarar det som är kvar av sig själva, för att de vägrar att bli behandlade som skit. Vet ni vad? Jag är helt okej med att vara skurken i människors berättelser, framför allt människor jag själv valt bort från mitt liv av en anledning. Det är ingen rättighet att få finnas i någons liv, det är ett privilegium. Jag tycker det säger en hel del av vad en person väljer att se i mig. Vi kan kalla det gamechanger. Jag kanske har en vän mindre idag och ingen pojkvän som rockar min värld just nu. Men jag har definitivt ingen vän eller pojkvän som förstör den heller. 

Ett löfte jag gjort till mig själv detta året är att lägga märke till de människor som får fram min favoritversion av mig själv och de som inte gör det. Vi drunknar inte av att falla i vattnet, vi drunknar nämligen av att stanna där. Ju längre du stannar på fel tåg, desto dyrare blir biljetten och resan tillbaka. Hur ska man hela tiden orka börja om då? Blir livet aldrig enklare? En sak om mig: Jag litar på att alla livets plot twists leder mig någonstans vackert. Jag vet inte vem som behöver höra detta, men du kommer alltid att ha problem. Lär dig att njuta av livet medan du fortfarande löser problem. Nu kommer även mitt eviga tjatande om att vara negativ gör våra resor bara svårare. Det är ju tyvärr fortfarande lika sant. Jag menar, du kanske får en kaktus  som avskedspresent i samband med resan tillbaka - men du behöööööver ju inte sitta på den?

Jag är helt övertygad att vi alla kan skapa oss ett vackert liv även om vi förlorat många år av sorg, mörker eller sår som inte vill läka. Lifehacket är, vänta inte till du känner dig "bättre" för att börja leva. Gå och lev ditt liv. Gör det ledsen. Gör det med ångest. Gör det fast du rädd. Jag tror inte på att vi läker före upplevelsen, oftast är det livets upplevelser som läker oss. Kanske det är så, vi behöver inte mera tid för att läka. Vi kanske behöver flera erfarenheter som visar våra nervsystem att det finns en annan verklighet också. Som drar fram den bästa versionen av oss själva. 

What they hate in you is missing in them. Keep shining.