When life unlocks hard mode

Jag har funderat mycket över varför jag fungerar som jag gör när livet blir svårt. Varför jag inte tappar riktning när förutsättningarna förändras, varför ansvar inte skrämmer mig och varför jag blir klarare i huvudet när många andra blir överväldigade. Länge tänkte jag att det bara var personlighet. Något man har eller inte har. I dag har jag en annan teori. Jag blev formad. Tränad. Av erfarenheter som då såg vardagliga ut, till och med meningslösa i andras ögon.

Som ung lade jag orimligt många timmar på gaming. Där lärde jag mig tidigt att världen inte anpassar sig efter mina känslor. Planer fungerar tills de inte gör det. Strategier behöver justeras. Misslyckanden är inte personliga, de är information. Man dör, man börjar om, man försöker igen – lite klokare, lite mer ödmjuk, lite mer uppmärksam. Det skapade ett förhållningssätt till problem som följt mig genom livet: när något inte fungerar, slutar jag inte fungera. Jag analyserar, jag anpassar, jag fortsätter. Gaming lärde mig att tänka i system, att förstå konsekvenser, att se möjligheter där andra ser stopp.

Parallellt fanns hästen. Den verkliga, levande motvikten till den digitala världen. En häst bryr sig inte om ursäkter, inte om dagsform, inte om hur gärna jag vill att det ska vara på ett annat sätt. Den behöver omsorg, tydlighet och närvaro – varje dag. Att ha egen häst lärde mig ansvar i sin mest ofiltrerade form. Där fanns ingen pausknapp, ingen möjlighet att logga ut när det kändes tungt. Relation byggdes över tid, genom konsekvens, respekt och lugn. Hästen lärde mig att ledarskap inte handlar om kontroll, utan om stabilitet. Om att reglera sig själv först, så att någon annan kan känna sig trygg. Det är liksom bara en av oss som får ha panik åt gången – och det är aldrig min tur.

Jag tror att det var kombinationen av dessa två världar som gjorde skillnaden. Gaming tränade mitt sätt att tänka. Hästarna tränade mitt nervsystem. Tillsammans lärde de mig att fungera utan garantier, att ta ansvar även när ingen ser och att fortsätta utan att behöva veta hur det ska sluta.

Dark Liberty "Dacke", Kuras Utopia "Kurre" och Excelsus W "Exo": Hästarna som formade mig i tonåren och som ung vuxen.

När cancer kom in i mitt liv blev det tydligt för mig hur mycket detta hade format mig. Jag behövde inte uppfinna nya strategier. Jag gick direkt in i ett fungerande läge. Jag fokuserade på det som gick att påverka, inte på allt som låg utanför min kontroll. Nästa steg. Nästa beslut. Nästa dag. Jag analyserade, justerade och fortsatte. Inte för att jag var orädd, utan för att det var så jag var tränad att fungera.

I spel betyder ett misslyckande inte att du är dålig. Det betyder att du har lärt dig något om hur systemet fungerar. Det perspektivet följde med mig genom hela cancerresan. När något inte gick som planerat, när kroppen satte gränser eller förutsättningarna ändrades, såg jag det inte som ett omdöme om mitt värde. Det var information. Något att ta hänsyn till inför nästa steg. Inget spel visar hela kartan från början, och livet gör det inte heller. Man låser upp förståelse genom rörelse, inte genom att stå still och vänta på trygghet. Klarhet kommer ofta efteråt.

I efterhand kan jag se sjukdomen som en av livets större bossar. Inte för att den gav mig styrka, utan för att den visade vad som redan fanns där. Bossar gör ju just det. De avslöjar träningen, uthålligheten och förmågan att fortsätta även när man inte vet exakt hur det ska sluta. Och precis som i spel handlade det inte om att vara felfri, utan om att stanna kvar i spelet tills nästa del av kartan gick att låsa upp.

Det jag tycker är häftigast såhär i efterhand är insikten att ingenting var bortkastat. Alla de där timmarna som såg ut som tidsfördriv. Allt ansvar som kändes tungt när det pågick. Allt byggde något i mig som visade sig vara avgörande när det verkligen gällde.

Jag är stolt över min resa. Inte på ett sätt som förnekar smärta eller förenklar det som varit svårt, utan på ett sätt som erkänner vad den faktiskt gjorde med mig. Jag vet att det provocerar när jag säger att jag aldrig skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Men det är sant. För den visade mig inte vem jag kunde bli, utan vem jag redan var. Levlingen skedde inte i själva krisen, utan i åren före – och när det verkligen gällde stod jag stadigt på den nivå jag byggt upp i det tysta.

Jag tror inte att levla upp handlar om stora ögonblick. Det ser inte ut som triumf. Det ser ut som repetition, uthållighet och ett val att fortsätta även de dagar då ingenting känns nytt. I efterhand pratar vi gärna om nivåerna, men nästan aldrig om alla timmarna däremellan. När livet ställer krav kliver man inte upp till en ny nivå i stunden. Man möter situationen på den nivå man redan befinner sig på. Och kanske är det just därför vissa erfarenheter följer oss i åratal efteråt: inte för att de var spektakulära, utan för att de avslöjade hur långt vi faktiskt hade kommit.

Jag ser tillbaka på mitt liv med en annan blick nu. Inte för att allt var menat, utan för att allt fick betydelse. Det som såg ut som omvägar var förberedelser. Det som saknade värde i stunden visade sig bära långt senare. Det som bar mig byggdes långt innan jag visste att jag skulle behöva det.

Det får mig att undra över vad mer i våra liv som just nu verkar obetydligt, men som i tysthet formar oss. Vad vi en dag kommer att luta oss mot utan att ens minnas när det byggdes.