One celebration to rule them all

Att älska var man befinner sig i livet är inte nödvändigtvis att ha koll. Det är att stå mitt i röran och låtsas som om det var planen hela tiden. Med ena handen i framtidsdrömmar och den andra i diskhon, lätt förvånad över hur det här ens gick till. Inte perfekt, inte färdigt och definitivt inte enligt någon manual jag minns att jag läst – men fullt av liv och beslut som på något sätt blev rätt. Ett liv som stormar lite, glittrar ibland och som jag just nu råkar tycka väldigt mycket om.

En av årets höjdpunkter blev One celebration to rule them all – min sammanslagning av fest för att fira inflyttning, födelsedag och överlevnad, för varför dela upp något som ändå handlar om samma sak: att jag är kvar. Bland presenterna fanns en som kändes som direkt hämtad ur Middle Earth. ES, TE, CK och familjen M gav mig en Pinus nigra, vald för att likna en ent. På kortet stod:

"Vi vill hylla dig med en egen svarttall som får bli lika djupt rotad som du är."

Och ja, det är officiellt: jag har nu ett träd på framsidan av huset som symboliserar både envishet, långsam styrka och ett visst motstånd mot att ge upp. Helt i min stil. 

Och så finns det människor som världen helt enkelt behöver fler av. UK är en sådan. Läkare, rebell, modig, handlingskraftig och en leopardmönstrad tornado av skratt. Hon kunde inte vara med på One celebration to rule them all, och nöjde sig förstås inte med att bara beklaga det. Två månader senare ordnade hon istället sin egen version: en leopardfest, komplett med trerättersmiddag i mitt kök som hon lagade, för att fira livet. Hon är en av anledningarna till att jag vågar drömma stort – för om hon kan mura boxväggar i sitt stall och säga "hur svårt kan det vara?", då finns det faktiskt inga ursäkter kvar. Och ja, mitt hus kanske är lite stort för bara mig. Men kanske är det precis såhär det ska vara: fullt av middagar, skratt, sängplatser och morgnar där alla till slut hamnar i samma säng. Livet är vansinnigt fint. Tack, UK, för att du räddade mig, lärde mig hur livet kan levas – och för att du fortsätter smuggla in godis i skorna till musikaler som den livslevande rebell du är.

Och som om året redan inte var tillräckligt fullt av symbolik fick jag också möta Sean Astin – mannen som gav liv åt Samwise Gamgi. Jag försökte uppföra mig som en rimligt sansad vuxen människa, vilket gick… sådär. Min inre tioåring gjorde volter. För Sam är inte bara en rollfigur. Han är lojalitet i sin renaste form. Mod utan poserande. Den som stannar när det är tungt, bär när någon annan inte orkar och fortsätter även när vägen tar slut. Den som håller fast vid det goda när allt känns mörkt. När Sean skrev sin autograf hörde jag repliker jag burit som ett slags inre kompass genom åren: "Even darkness must pass" och "There's some good in this world, and it's worth fighting for." Och någonstans där, mitt i mötet mellan fantasi och verklighet, skrek mitt tioåriga jag lyckligt: 

JA?! OCH SE VAD SOM HÄNDE NU!!!

För vissa hjältar lämnar man aldrig bakom sig – man bär dem med sig. Ibland till och med bokstavligen, eftersom jag råkar ha en hund döpt efter honom. 

Precis som om den cirklen behövde slutas, fick Sam – den fyrbenta versionen – kliva rakt in i berättelsen under årets julshow i Flyinge. Fullsatt läktare, popcornmaskiner, ljus, rörelse, allt på en gång. Sådant som förr hade varit för mycket för Irma. Där stod vi ändå: Sam som Olaf, jag som Elsa och Irma som Sven.

Jag red barbacka, i body och med en kropp som ibland fortfarande protesterar, men Irma bar mig som om hon visste exakt vad som stod på spel. Som om hon mindes varje steg vi tagit för att komma hit. För det här handlade aldrig om ett nummer i en show. Det handlade om förtroende. Om att våga luta sig mot någon – bokstavligen – och bli buren utan att behöva förklara sig.

Det finns hästar som är snälla, och så finns det hästar som blir trygga tillsammans med någon. Irma är den senare sorten. Hon är formad av tid, tålamod och alla de där dagarna när det inte gått fort, inte varit vackert och inte känts särskilt heroiskt. Av stunder när man stannar kvar trots att det vore enklare att gå. Av en relation som vuxit långsamt, nästan omärkligt, tills den en dag bara finns där och håller.

När ljusen glittrade och applåderna kom slog det mig hur långt vi faktiskt har gått tillsammans. Från tvekan till tillit. Från oro till självklarhet. Inte perfekt, inte färdigt – men sant. Och just där, mitt i sorlet och glittret, kändes det som om hon bar mer än bara mig. Hon bar allt vi tagit oss igenom. Och för en stund fick jag bara vara stilla i det, tacksam och rörd, med hjärtat lite för fullt.

Och så har vi Hera. Ett beslut som togs samma dag som jag fick min diagnos, i ett ögonblick av något som bäst kan beskrivas som trots i sin mest konstruktiva form. Jag betäckte Irma då. Inte för att vara dramatisk (okej, kanske lite), utan för att jag behövde göra något som pekade framåt. Något som sa: jag tänker finnas kvar. Cancern fick mig att fatta ett beslut jag kanske annars hade skjutit upp, vägt för länge eller aldrig vågat. 

Nästa år fyller Hera 3 år, och om allt går som planerat kommer jag för första gången att sitta på henne. Det känns både svindlande och smått absurt – som att framtiden plötsligt fått fyra ben och en tydlig åsikt. Hon verkar redan ha personlighet nog för ett helt kapitel, och det bådar… spännande. Men också hoppfullt. För efter Irma vet jag att relationer inte ska forceras, utan byggas. Långsamt. Med tålamod, humor och ganska mycket självdistans.

Och så är det förstås något med det där namnet. Hera. Som egentligen är ett smeknamn för Herenya, som hon heter enligt sitt pass. Samma namn som bloggen, samma plats där jag tänkt, skrivit, överlevt och ibland svurit mig igenom livet. Som om cirkeln blinkar lite åt mig och säger: jaha, då kör vi vidare här då. Cancern tog mycket, men den gav också något oväntat – modet att välja framtid, även när den kändes skrämmande. Att plantera något som skulle växa vidare, oavsett. Och nu står hon där, levande, nyfiken, full av möjligheter. Ett löfte med hovar. Och ja, det pirrar. På ett väldigt bra sätt. 

Min mamma delar inte min åsikt alls, baserat på några av bilderna nedan förstår jag inte alls? 😁

2025 blev året då tron gjorde comeback, oombedd, obekväm och oväntat välkommen. Och rätt trevlig, när den väl slog sig ner. Det visade sig att man verkligen kan leva vidare efter det svåra – och till och med börja längta igen, vilket känns lite suspekt men också bra. Och nu står 2026 där och flinar. Jag tänker inte säga vad som är på gång, men det är tillräckligt spännande för att få mig att både le och ifrågasätta mitt eget omdöme. För första gången på länge känns framtiden inte längre som något jag måste hantera, utan som något jag faktiskt längtar efter.