Life is only as good as your mindset

Det finns saker man gör i livet som man först långt senare inser hur orimliga de egentligen var. Inte för att man planerade något heroiskt, utan för att man helt enkelt gjorde det som behövde göras i stunden och fortsatte framåt utan att stanna upp och analysera. Det är först i efterhand man kan luta sig tillbaka och tänka: vänta lite… hur klarade jag egentligen det där? 

2022 behandlades jag för Hodgkins lymfom och fick en cytostatikaregim som heter eskalerad BEACOPP-DAC. För de flesta människor låter det mest som ett lösenord till ett sjukhuswifi, men i cancervärlden betyder det något helt annat. Det betyder att man inte kör standardprogrammet utan en av de mer aggressiva förstahandsbehandlingarna, en kombination av flera läkemedel i höga doser som används när man vill slå så hårt mot sjukdomen som möjligt från början. När jag googlat på eskalerad BEACOPP-DAC såhär i efterhand förstår jag varför läkarna inte trodde jag skulle klara av att jobba under behandlingen.

På ytan såg behandlingen märkligt odramatisk ut. Man sitter i en stol, ett dropp hänger bredvid och maskiner piper lite då och då. Personal rör sig lugnt genom rummet. Men på cellnivå pågår något ganska brutalt: läkemedel designade för att döda snabbt delande celler gör sitt jobb medan kroppen försöker hålla ihop sig själv samtidigt. Det märkliga för mig var att världen utanför sjukhuset inte riktigt bryr sig om det.

Under min behandling bodde jag ensam och ville fortsatt ha det så, vilket innebar att vardagen fortsatte ungefär som vanligt. Jag lagade mat, tvättade kläder, gick ut med hunden flera gånger om dagen och körde själv till sjukhuset när det var dags för behandling. Jag parkerade bilen, gick in, satte mig i stolen, droppet kopplades på, cellgifterna började rinna in i kroppen, jag jobbade under tiden från min laptop och när behandlingen var klar körde jag hem igen och fortsatte jobba hemma. Om blodvärdena var bra körde jag till kontoret och jobbade. På helgerna körde jag till ridhuset och höll lektioner med min egna firma. När jag säger det idag låter det nästan lite absurt. Men under tiden kändes det inte särskilt dramatiskt. Livet pågick ju fortfarande. Saker behövde göras. Och någonstans fanns en ganska enkel tanke som drev allt framåt: jag tänker fortsätta leva medan det här händer.

Det betyder inte att behandlingen var lätt. Ibland får jag nästan lite dåligt samvete när jag berättar om den perioden, för jag hör själv hur det kan låta som om jag nästan bagatelliserar den, som om cellgifter mest var något i stil med en lite starkare antibiotikakur. Så var det förstås inte. Det fanns dagar när jag vaknade med smärta i käken så pass att jag inte kunde röra den, dagar när halsen kändes som vid en ordentlig halsfluss och hur kroppen på alla dagar bar på en tung känsla som mest liknade att ha blivit överkörd av en traktor. Men jag valde ganska tidigt att inte lägga mitt fokus där. Inte för att förneka att det fanns, utan för att jag instinktivt visste att den vägen inte var för mig. Jag har alltid haft svårt för offermentaliteten. För mig var cellgifterna inte något som hände mot mig, utan något som arbetade för mig. Varje biverkning var på sitt sätt ett kvitto på att medicinen gjorde sitt jobb. Cellgifter är trots allt en behandling, en medicin man får för att bli frisk, inte något man tar bara för att må dåligt.

Jag vet att många människor upplever behandlingen på ett helt annat sätt, och det är fullt förståeligt. För många är den här typen av behandling oerhört tung och knäcker både kropp och psyke under perioder. Men när jag ser tillbaka idag inser jag att jag kanske bar på ett mindset som hjälpte mig mer än jag då förstod.

Kanske började det mindsetet långt tidigare. 

Jag har hållit på med hästar i många år, och den som gör det lär sig ganska tidigt något om livet som ingen egentligen vill lära sig: hästar dör. Ibland plötsligt, ibland efter sjukdom, ibland efter många år tillsammans. Och varje gång känns det som om något stort går sönder. Men i hästvärlden finns det också en annan kunskap som nästan aldrig behöver sägas högt, eftersom alla ändå vet. Man börjar om. Inte för att den förra hästen var utbytbar. Inte för att sorgen inte var verklig. Utan för att allt man lärt sig tillsammans med den hästen fortfarande finns kvar hos en själv. Man börjar inte om från noll. Man börjar om med mer erfarenhet än man hade sist.

I efterhand har jag börjat förstå att en av de mest värdefulla förmågorna man kan utveckla i livet är förmågan att börja om snabbt. Inte i den stora, dramatiska betydelsen av att riva upp allt och starta ett nytt liv någon annanstans, utan i de små, nästan osynliga omstarterna som sker varje dag. En dålig konversation behöver inte bli en dålig relation. En dålig dag behöver inte bli en dålig vecka. Ett misstag behöver inte bli en identitet. Livet består egentligen av en lång rad små tillfällen där man kan välja att gå vidare istället för att fastna. Folk pratar ofta om att börja om som om det vore något katastrofalt, ungefär som att hela livet plötsligt skulle starta om på nivå ett igen. Men så fungerar det inte. Att börja om är mer som att starta ett nytt spel med alla erfarenhetspoäng kvar från förra rundan. Man vet var de dumma besluten brukar ligga, man känner igen några av fällorna och man är förhoppningsvis lite bättre på att navigera den här gången. Och ibland visar det sig dessutom att den nya banan faktiskt är roligare än den gamla. Att börja om kan kännas skrämmande tills man inser en ganska viktig detalj: man börjar inte om som samma person. Man börjar om som någon som redan testat saker, gjort misstag, lärt sig vad som fungerar och vad som absolut inte gör det. Det är ungefär som att spela samma spel igen fast den här gången veta var alla fällor finns. Plötsligt är det inte en nackdel att börja om, det är nästan en strategisk fördel.

Jag håller med om att det är lätt att tro att en nystart kräver en ny plats, en ny situation eller ett helt nytt liv. Men ofta är det inte verkligheten som behöver förändras, utan perspektivet. En nystart börjar ofta precis där man står, i det ögonblick man bestämmer sig för att tolka det som hänt på ett nytt sätt. För hjärnan fungerar på ett märkligt sätt: den börjar tro på den berättelse man upprepar för sig själv tillräckligt många gånger. Om man berättar för sig själv att livet är fullt av stopp och nederlag, då börjar allt se ut så. Men om berättelsen istället handlar om lärdomar, erfarenhet och nya kapitel, då förändras plötsligt också riktningen framåt.

När livet plötsligt ställer en inför något så brutalt som en cancerdiagnos och en cytostatikabehandling på elitnivå blir den insikten väldigt konkret. Man kan inte kontrollera att det händer. Men man kan kontrollera vad man gör med det. Man kan välja att se det som slutet på något, eller som början på en ny version av sig själv. För mig landade det ganska snabbt i ett enkelt beslut: okej, det här händer nu. Då börjar vi härifrån. 

När man väl har tagit sig igenom något sådant förändras referensramarna. Kroppen kan absolut bära spår efter behandlingen. I mitt fall finns det nervsmärta i benen som ibland påminner mig om vad kroppen gått igenom, som gör att jag haltar till och från, stör mig när jag sitter på kontoret samt påverkar min rörlighet vid ridning och renovering. Men när jag ställer den smärtan bredvid minnet av att ha gått igenom en av de tyngre cytostatikaregimerna som finns, bott ensam, tagit hand om vardagen, gått ut med hunden varje dag, kört mig själv till behandlingarna och arbetat mer än heltid samtidigt, då hamnar saker i ett ganska tydligt perspektiv. Jag tänker inte låta nervsmärta vara det som stoppar mig. Inte efter det. 

Ibland kan jag nästan skratta lite när jag tänker tillbaka på den perioden. Inte åt sjukdomen, utan åt kontrasten. En ganska brutal cytostatikaregim på dagtid och ett ganska vanligt liv runt omkring den. Hundpromenader, tvätt, jobbmejl, klackaskor och matlagning. Under tiden kändes det mest som logistik. Men när jag ser på det nu i efterhand inser jag att det kanske inte var helt normalt. Och då kan jag faktiskt unna mig en liten tanke: okej… det där var ganska badass 😏

Bilder på mig påväg till jobbet i finperuken eller till stallet för att köra traktorn när UK dammsög gödsel (med extremt bra humor  om ni frågar mig)

Bilder från när jag fick mina allra sista cellgifter. Sittandes med droppet och PICC-line i armen, på äventyr med droppställningen till toaletten och med laptopen, arbetandes, för att jag vägrade gå miste om en karriärsmöjlighet.