It is what it is. And apparently, it’s not what I ordered.

Ibland undrar jag om livet verkligen förstår vad jag försöker beställa. Jag klickade i "kärlek, stabilitet, hälsa och lite inre lugn" – men fick "mystiska bensmärtor, allmänt kaos och en lätt existentiell baksmälla". Jag tänker ibland att universum måste ha en väldigt speciell humor. För det känns som att varje gång jag tänker "nu har jag nog fått ordning på saker", så trycker livet på uppdatera sidan. Efter friskförklaringen trodde jag att jag skulle få leva ostört från hälsoproblem. Men livet hörde nog "boka in henne hos neurologen och låt fysioterapeuten ta över resterna". Möjligen permenenta nervskador i benen efter cellgifterna, möjligen bara karma med kreativ fantasi. Oavsett vilket, så funkar hjärnan fortfarande – och med tanke på att den är det allra roligaste jag har, får man väl säga att det var en lyckad prioritering av livet för en gångs skull. 

Och jag lever, verkligen lever. Jag renoverar fortfarande huset – på lite ostadiga ben ibland, men med en envishet som är minst lika permanent som de potentiella nervskadorna. Jag rider också, fast kroppen/benen ibland beter sig som om någon bytt ut kommandot "galopp" mot "försök inte dö". Jag tilllåter mig vara besviken de dagar benen inte gör som jag vill, men jag gömmer det inte längre. Jag berättar för min tränare, vi skrattar åt eländet, justerar, försöker igen – och plötsligt funkar det det ändå helt okej. Kanske inte som förr, men tillräckligt för att det ska kännas kul igen. Och det, har jag insett, är en sorts seger i sig. 

Jag har alltid trott att jag måste förstå allt för att kunna gå vidare. Varför människor beter sig som de gör, varför saker tar slut, varför jag överlevde när andra inte gjorde det. Jag har liksom trott att livet var ett mysterium man kunde lösa – bara man tänkte tillräckligt mycket, analyserade rätt och kanske gjorde ett Excel-ark. Det låter ju rimligt — tills man inser att livet inte fungerar som ett logiskt system, utan mer som ett dåligt uppdaterat datorspel med buggiga nivåer och otydliga instruktioner. Det är nästan rörande hur gärna man försöker hitta mening i det meningslösa, som om man bara tänker tillräckligt mycket så dyker svaret upp i en powerpoint med tydliga punkter. Men ibland är det ju bara… livet. Vackert, orättvist, orimligt, fullt av kontraster. Och vissa frågor har inga svar, hur mycket man än tänker.

Men vet ni vad som händer när man slutar försöka förstå allt?
Man börjar faktiskt leva igen. Eller åtminstone får man energi över till att göra andra viktiga saker – som att dricka pepsi max med vännerna i stallet en sen vardagkväll, rida trots att benen bråkar och låtsas att man har kontroll över renoveringen, fast man vet att listerna ändå kommer sitta snett.

Jag trodde länge att positivitet var lösningen på det mesta. Och det tog mig långt – genom besked, tystnader, förluster och vändpunkter. Men det fanns en punkt där till och med den tog slut. Där allt peppande i världen inte längre kunde skydda mig från livet självt. Det finns gränser för hur länge man kan tänka "allt händer av en anledning" innan man börjar höra sig själv tänka: 

Ja, men kunde inte anledningen vara lite mindre jävlig och kanske leda till en dejt med Karl Urban iallafall, med gratis frakt?

Det var där jag upptäckte något annat: Acceptans.

Ett märkligt ord, egentligen. Det låter som något man får på köpet när man har gett upp, ungefär som "gratis frakt" på en dålig beställning (OBS! Karl Urban är ALDRIG en dålig beställning så livet inte misstolkar mig precis HELA tiden..). Det jag vill säga är att acceptans faktiskt är raka motsatsen till att ge upp. Det är att lägga ner svärdet och inse att vissa saker helt enkelt inte ska förstås, vissa människor är inte modiga nog för att möta dig på din nivå, och vissa lister kommer leva sitt eget sneda liv oavsett hur många gånger man mäter.

Acceptans är att stå mitt i stormen och sluta försöka tämja vinden. Det är att dra åt luvan, säga "Jaha. Det blev såhär. Okej då gör vi detta nu då ". Ungefär som hästarna gör: de vänder bara röven mot vinden och fortsätter mumsa på gräset. De slösar inte energi på att förstå vädret, de bara använder röven för bättre komfort. Jag försöker numera göra samma sak – och låt oss vara ärliga, med min röv borde jag ju praktiskt taget vara stormsäker.

Med facit i hand… inte konstigt att jag studsade tillbaka. Stormsäker design. Testad och godkänd. Röven har uppenbarligen inbyggd krishantering.

Jag har också märkt hur hårfin gränsen är mellan att reflektera och att överanalysera. Reflektion är utvecklande, den leder till självinsikt och tillväxt. Överanalyserandet däremot – det är som att försöka kontrollera vädret med en Excel-fil. Det känns produktivt, men egentligen står man bara där med ett färgkodat kalkylblad och undrar varför det fortfarande regnar. Jag har försökt förstå hur kroppen kan klamra sig fast vid livet med all sin kraft, samtidigt som något inom andra tystnar och släpper taget. Jag har försökt förstå varför vissa vänner försvinner. Inga svar.

Acceptans är inte att gilla det som hänt. Det är att låta det finnas utan att gå sönder. Det är att förstå att man inte alltid får välja vad man går igenom, men man får välja hur man går igenom det. Acceptans låter kanske som ett tråkigt ord, men i själva verket är det den mest sofistikerade formen av överlevnad jag känner till. Det är verkligen att stå mitt i kaoset och säga: "Jaha. Det blev såhär. Okej då gör vi detta nu då". Det är styrka med en axelryckning, humor med en nypa uppgivenhet, och ibland ett glas vin eller två för att pepsi maxen inte räcker för att samla kraft.

För livet blir ju sällan som man tänkt sig. Men om det hade gjort det, hade det ju varit dödstråkigt. Inga plot twists, inga oväntade skratt, inga "jag trodde jag kraschade men tydligen lärde jag mig något"-stunder. Bara stillastående trygghet och en kalender utan överraskningar. Och vem vill leva så? Det är ju just kaoset, snedstegen och de skeva vägarna som gör livet... spännande.

Jag försöker leva lite annorlunda nu. Jag tänker fortfarande för mycket – det är ju min personliga OS-gren – men jag försöker göra det med mer humor och mindre panik. Jag låter livet överraska mig (det verkar ändå ha det som hobby), och när det gör det försöker jag möta det med ett leende och en inre kommentar i stil med: 

Okej universum, det här var inte vad jag beställde, men i Tolkein andan: I think I'm quite ready for another adventure!

För till slut handlar det inte om att förstå allt. Det handlar om att fortsätta leva ändå – med skratt, försök till tålamod och en lätt lutning mot självdistans. Jag har slutat försöka vinna över livet, vi verkar snarare ha någon sorts komplicerad vänskap nu. Jag svär, det testar mig, och sen skrattar vi åt eländet tillsammans. Nej, det blev absolut inte som jag tänkt mig. Men herregud, vilket underhållande kaos till liv det blev. Om livet hade haft ett kundbetygssystem hade jag gett det fem stjärnor. Otroligt oförutsägbart, bristfällig kommunikation – men med fantastisk karaktärsutveckling för de som inte väljer den bittra vägen där man gör sig själv till offer och tycker synd om sig själv. Skulle nog ändå varmt rekommendera livet, trots att beställningarna oftast blir fel.