I set boundaries to respect myself. Not to offend you.

Det finns en ganska befriande punkt i livet där man inser att man inte längre har ambitionen att vara "lätt att ha att göra med" om det innebär att man själv blir svår att känna igen. Det låter kanske som att man blivit besvärlig, men egentligen är det tvärtom. Det är där livet slutar handla om att vara korrekt placerad i andras förväntningar, och börjar handla om att faktiskt vara hemma i sig själv. Det är märkligt hur mycket lugn som ryms i den insikten. Inte ett dramatiskt lugn, utan ett sådant som gör att man inte längre springer lika fort efter saker som ändå inte var menade att hinna ikapp. 

Jag har tänkt mycket på vad som gör oss lyckliga på riktigt. Inte den där lyckan som kräver perfekta omständigheter, utan den som finns kvar även när allt inte går enligt plan. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att många av oss är upptagna med fel sak. Vi lägger enormt mycket energi på att fundera på vad som kan gå fel, som om vi genom att tänka tillräckligt länge kan undvika att livet händer. Under tiden planerar vi väldigt lite för vad som faktiskt skulle få saker att fungera. Det är som att vi försöker tänka oss ur risken, istället för att bygga oss in i möjligheten.

I ridvärlden hade det där inte fungerat en sekund. Där är misstag en del av spelet, inte ett tecken på att du borde ge upp. Trillar du av är det nästan lite… imponerande. Inte själva fallet kanske, men att du var där uppe och försökte. Det finns till och med en idé om att du är ett steg närmare att bli riktigt bra varje gång du tuggar grus. Det är därför vi bjuder på tårta när vi ramlar av, vi firar. Tänk om vi hade samma inställning till livet. Istället beter vi oss ofta som att ett enda snedsteg förstör hela berättelsen, som att vi borde ha vetat bättre, gjort bättre, varit bättre. Men sanningen är att de som faktiskt blir bra på något oftast bara är de som försökte en gång till, trots att det inte blev perfekt första gången. Ibland handlar det inte ens om att försöka igen, utan om att våga sluta försöka där det inte finns något kvar att bygga på. Alla broar är inte värda att stå och underhålla. Vissa är bara till för att inse att man inte vill gå tillbaka. Frågan är inte alltid om du kommer ångra att du brände en bro, utan om du i efterhand kommer vara tacksam över att du äntligen fick fri sikt framåt.

Förra veckan var jag på huvudkontoret i Norge och någonstans mellan spegeln på damernas och kaffemaskinen slog det mig att jag kände igen mig själv igen, på riktigt. Mitt hår har nu vuxit ut tillräckligt för att inte längre vara en tanke, och det är en sån där detalj som låter liten tills man vet hur stor den kan vara. Samtidigt kunde jag inte låta bli att småle åt hur jag måste ha uppfattats: den där svenskan som alltid jobbar hemifrån och plötsligt dyker upp som… en färgklick med väldigt tydliga åsikter om skor. Gula klackar ena dagen, röda nästa, matchat upptill som om jag hade ett avancerat system (det har jag, men det är mest "vad känns kul idag"). Inte direkt diskret. Inte direkt försiktig. Mer som att någon bestämt sig för att vardagar också kan få ha lite personlighet. Jag fattar att det kan se ut som en stilgrej. Som att jag bara tycker det är roligt med färg, klackar och att "det är lite min grej". 

Sanningen är att det började i en period där jag inte riktigt kände mig som mig själv alls. När jag inte hade något hår och stod där och försökte känna igen någon i spegeln som inte riktigt stämde med bilden jag hade i huvudet. Någonstans där, lite halvtrött och ganska envis, tänkte jag att okej… om det här ska vara jag just nu, då tänker jag i alla fall jobba med det jag har. Så jag gjorde det enda rimliga (tydligen): jag blev mer jag. Mer färg. Mer uttryck. Lite mer "här är jag" än vad som kanske är nödvändigt en onsdag klockan nio. Inte för att imponera på någon, utan för att påminna mig själv. Om jag ändå inte kände mig som mig själv, så fick jag åtminstone bete mig som henne tills hon kom tillbaka. Och det gjorde hon ju. Lite i taget. Och nu är håret där igen, spegelbilden är bekant, allt det där som en gång kändes så långt borta är bara… normalt. Men det lustiga är att jag aldrig riktigt slutade med färgerna. För någonstans blev de kvar som en liten påminnelse. Inte om det som var jobbigt, utan om vem jag var mitt i det. Så ja, jag förstår om det ser ut som att jag bara gillar matchande klackar. Men egentligen handlar det nog mest om att jag är den typen av person som, när livet skakar om allt lite för mycket, svarar med att ta på mig ännu högre färgglada klackar och kliver rakt igenom det ändå. Det är för övrigt svårt att ha en existentiell kris i gula klackar, man ser helt enkel för självsäker ut 😏

Jag tog tyvärr inga bilder som passade till det här blogginlägget. Så jag bad ChatGPT göra karikatyrer av mig istället. Och alltså… jag vet inte om jag ska vara imponerad eller lite lätt kränkt. För de var ju inte bara likt, de är obehagligt träffsäkra. Som att någon tittat rakt in i min personlighet och tänkt: "vi tar allt det där… och lägger på lite extra självförtroende" Det ser ut som jag, men som jag hade beskrivit mig själv på en riktigt bra dag. Eller som jag tror att jag ser ut när jag går genom kontoret, jämfört med hur jag antagligen faktiskt ser ut (mer kaffe, mindre catwalk). Men jag skrattar lite åt det också, för någonstans är det ju exakt det där det handlar om. Att våga kliva runt som om man redan är den där versionen av sig själv. Lite mer färg, lite mer självklarhet, lite mer "ja, det här är jag, hantera det". Så ja, inga riktiga bilder. Men tydligen en väldigt ambitiös version av mig själv istället.

Och helt ärligt… jag är inte ens säker på att jag vill rätta den.

Och någonstans där, medan jag skrattade åt att min AI-version ser ut som att hon får energi av kaffe (vi vet alla att det är Pepsi Max), slog det mig varför det där faktiskt känns så rätt.

Det är nog där min trygghet kommer ifrån idag. Inte för att allt är enkelt, det är det absolut inte, utan för att jag slutat vara den som överger mig själv så fort något blir lite obekvämt. Det visar sig att livet blir betydligt mer hanterbart när man åtminstone har sig själv på sin egen sida. Rekommenderas. Jag har också slutat med en ganska tidskrävande hobby: att försöka bli förstådd av alla. Det var ett heltidsjobb utan lön och med väldigt dåliga förmåner. Vissa människor kommer tycka att jag är svår att förstå. Vissa kommer underskatta mig. Vissa kommer ha åsikter jag aldrig bett om. Och vet ni vad? Det är faktiskt helt okej. Det finns en ganska befriande känsla i att låta människor tänka fel om en, och inte känna behovet av att rätta dem.

För någonstans kommer man till den där punkten där man inser att alternativet till att vara sann mot sig själv är att långsamt sudda ut sig själv. Det låter dramatiskt, men det sker sällan dramatiskt. Det sker i små, till synes obetydliga kompromisser. Ett "det är lugnt" när det inte är det. Ett "det spelar ingen roll" när det faktiskt gör det. Tills man en dag står där och tänker… vänta, när slutade jag egentligen vara med i mitt eget liv? Så ja, du kommer behöva göra människor besvikna ibland. Det ingår. Försöka vara alla till lags är inte omtänksamt, det är självutplånande i slow motion. Det är ingen som vinner på det i längden, allra minst du.

Du får sätta gränser. Du får välja lugn. Du får gå därifrån, även när någon annan gärna sett att du stannade kvar och var lite mer bekväm för dem. Det bästa av allt? Du kan göra det och fortfarande vara en varm, generös och fantastisk människa. De två sakerna utesluter inte varandra, även om vissa försöker få det att låta så.

Jag tror också att människor som mår bra vill att andra ska må bra. Det finns något lätt i dem. Något som inte behöver tryckas ner för att själv få plats. Så när någon inte är glad för din skull, när det skaver eller när de medvetet drar ner dig, då säger det oftast mer om var de befinner sig än var du själv är på väg. Man behöver inte analysera det i timmar. Man kan bara… notera det, och ta ett steg tillbaka. Önska dem allt gott, och sedan fortsätta gå. För de människor du väljer att ha nära dig? De sätter standarden. För vad som känns normalt. För vad som är okej. För vad du börjar tro att du förtjänar. Det där "normala" jobbar i bakgrunden hela tiden, tyst och effektivt. Så välj det med lite mer omsorg än du kanske gjort tidigare. Det är inte alltid det mest uppenbara som formar dig mest, det är det du upprepar.

Kanske är det just det som är hela grejen. Livet handlar inte om att bli lätt att placera, lätt att förstå eller perfekt anpassad, utan om att våga vara sig själv, även när det inte riktigt går att förklara för någon annan. Släppa känslan av att man måste göra "rätt" hela tiden och istället börja göra det som faktiskt känns rätt. Någonstans hoppas jag att det märks på mig. Inte på ett sätt som säger "titta på mig", utan mer som ett stilla "du kan också". Det går att sluta vänta på rätt tillfälle, rätt känsla eller rätt godkännande, och bara börja där man står.

För sanningen är att den där känslan många går runt och letar efter, den där tryggheten, självklarheten, lugnet, den kommer inte när någon annan bekräftar dig tillräckligt många gånger. Den kommer när du börjar göra det själv. Så om något i det här får någon att våga lite mer, säga det där de egentligen tänker, välja det som faktiskt känns rätt eller bara sluta be om ursäkt för vem de är, då är det nog det finaste av allt.

För det finns något ganska magiskt i människor som bestämmer sig för att vara sig själva. Det är er jag väljer att ha i mitt liv.