I have found it is the small everyday deeds of ordinary folk that keep the darkness at bay

I mina tidigare texter har jag ofta skrivit om mörker, om ärr och om modet att välja ljuset trots att det är svårt. Jag har berättat om att le, inte för att smärtan är borta, utan för att det är mitt sätt att trotsa den. Om hur det alltid finns ett val: att bli bitter eller att bli bättre. Att resa sig igen, även när det känns som att marken inte bär.

Och mitt i den resan, när stegen har varit tunga och ensamheten ibland känts som en skugga som aldrig släpper taget detta år, har jag haft en liten påminnelse här alldeles intill mig. Grannflickan G, hon är fyra år och har ett hjärta som är större än många vuxnas. Hon får mig att tänka på ett specifikt Tolkein citat.

"I have found it is the small everyday deeds of ordinary folk that keep the darkness at bay—small acts of kindness and love."

Hon har kommit över med kakor när jag behövt något sött. Hon har satt sig bredvid mig när jag rensat ogräs och pekat ut "hemliga skatter" bland maskrosorna, som om hela världen blev ett äventyr igen. När jag fyllde år kom hon med en Pepsi Max-flaska pyntad med glittriga klistermärken. Ibland när jag inte varit hemma, har jag hittat små presenter på trappan.

Det är lätt att tro att läkning alltid handlar om de stora stegen, de stora besluten, de dramatiska vändningarna. Men ofta är det precis tvärtom. I mitt liv har det varit just de små handlingarna, som G, som fått mig att orka ett steg till. Hon har påmint mig om att glädje kan bo i de enklaste stunderna, och att man aldrig riktigt är ensam när någon tänker på en – även om det bara är i form av en teckning som lämnas på en trappa.

Hon är ingen hjälte med svärd eller trollstav, men i mitt liv är hon större än både troll och drakar. G har visat mig att vänlighet och kärlek inte behöver vara stora eller dramatiska – de räcker med att vara små, oväntade och äkta. Hon är den typ av människa man önskar att alla hade i sitt liv: någon som utan att veta det räddar dig, någon som sprider ljus bara genom att vara sig själv.

Och ibland, när jag ser henne springa förbi mitt hus i sin glittriga jacka, slår det mig hur mycket hon har gett utan att ens veta det. Hon är min inspiration i vardagen, min påminnelse om att de små handlingarna ofta är de som betyder allra mest. Samt att livet kan vara fint, fruktansvärt fint.

Till G:s föräldrar som även är de allra finaste grannarna någon kan ha. Tack för att ni har gett världen G. Tack för att ni har fostrat ett hjärta som kan sprida ljus utan att ens veta om det. Hon har burit mig genom dagar som känt stundtals väldigt tunga. Tack för att ni har skapat den lilla stjärnan som lyser upp mitt liv.