Even fear can build something beautiful

Jag tror att rädslan ofta får ett dåligt rykte. Den kan hålla oss tillbaka, ja, men den kan också visa oss vägen. För rädslan är bara energi – och mod är att rikta den rätt. När man vågar välja sina rädslor medvetet, blir de inte längre ett hinder, utan en kompass. Och då, plötsligt, börjar livet röra sig igen. Kanske till och med mot något magiskt. 

Jag renoverar ju fortfarande på huset. Inte för att jag måste, utan för att jag inte kan låta bli. Jag säger ofta det är för att jag älskar att uppnå mina drömmar. Men i detta specifika fall undrar jag om sanningen inte är enklare. Det är något mycket sorgligare än så. Jag bygger för att jag är rädd. Jag har insett att min drivkraft för renoveringen inte föddes ur ren styrka, utan ur rädsla. Det gör ont att skriva det, men det är sant. Jag har inte alltid kämpat för att uppnå något — jag har kämpat för att inte förlora. För att inte behöva leva med tanken att jag kunde ha gjort mer, att jag borde ha vågat mer, när jag fortfarande kunde. Jag vet att människor ibland säger att jag är inspirerande när det kommer till huset. Att de blir motiverade av mitt driv, min uthållighet, hur jag alltid fortsätter framåt. Och jag förstår att de menar väl, men jag vet inte riktigt hur jag ska ta emot det när det kommer till renoveringen. För det de ser som styrka har ofta varit något mycket skörare. Mitt driv för huset kommer inte ur mod, utan ur rädsla. En tyst, envis röst som aldrig riktigt tystnar: 

"Tänk om det kommer tillbaka, tänk om jag inte hinner, tänk om jag blir sjuk igen"

Det är den rösten som fått mig att bygga, planera, förändra, renovera. Inte för att jag jagar perfektion, utan för att jag försöker bygga en trygghet jag inte längre känner i kroppen. Jag vill att huset ska vara färdigt, varmt, beboeligt — ifall jag en dag blir instängd här igen. Jag tänker: då ska det i alla fall gå att stå ut. Det är inte inspirerande. Det är sorgligt. Tragiskt, till och med. Och ibland, när någon säger att de önskar att de hade mitt driv, vill jag bara svara: nej, det vill du inte. För du vill inte leva med känslan av att tiden alltid tickar lite för fort. Du vill inte att din kraft ska komma ur paniken att allt kan tas ifrån dig.

Jag tyckte först det var märkligt hur drivkraft och rädsla kan bo i samma andetag. De som en gång förlorat tryggheten tror jag vet att man alltid är medveten om att allt kan förändras från en dag till en annan. Vi tror att vi har kontroll men vi är alla totalt maktlösa. När man fått lära sig det, då tror jag man bygger när man kan. Då älskar man lite hetsigare, skrattar lite högre och renoverar lite för mycket. Jag skäms oftast över det när jag tänker på det. För att min drivkraft till renoveringen oftast kommer ur oro, inte ur ro. Jag tror jag drivs av en sorts omvänd tacksamhet — en som inte är lugn, utan rastlös. En tacksamhet som viskar: du lever, men glöm inte hur snabbt det kan förändras. Och kanske är det därför jag inte kan vila. För stillheten påminner mig om att jag inte bestämmer över tiden. Det här huset har blivit min spegel. Varje projekt är ett försök att bevisa att jag fortfarande har makt över någonting. Att jag kan skapa ordning i något, även när livet i sig är så skrämmande kaotiskt. 

Det känns som jag sviker tacksamheten över att jag faktiskt är frisk när jag fortfarande känner en oro i mitt nervsystem istället för frid. Sedan tänkte jag att det jag gör kanske är ett fint sätt att faktiskt hedra tacksamheten på. Jag hedrar den genom att vara handlingskraftig. Jag tror man både får vara rädd och tacksam på samma gång. Kanske är det något annat jag egentligen försöker göra nu när det kommer till renoveringen. Inte fly från rädslan, utan leva med den. Bygga med den. För jag vill inte längre leva som om jag förbereder mig på slutet – jag vill leva som om jag förbereder mig på att stanna. Jag tror jag förstår nu vad det egentligen är jag försöker göra här. Det handlar inte om huset längre. Det handlar om att jag försöker övertyga mitt nervsystem om att det är tryggt nu. Att världen inte brinner längre. Att jag kan vila utan att något tas ifrån mig. Men kroppen minns sådant som huvudet försöker glömma. Den minns nätterna, rädslan, ljudet av ord man inte vill höra. Den minns känslan av att vara fången i sin egen kropp och inte veta om man någonsin kommer ut igen. Och sedan dess har jag levt som om katastrofen bara tagit paus. Som om varje lugn stund bara är ett uppehåll i stormen. Jag tror att det är därför jag jobbar så hårt. Som om jag kan bygga mig till trygghet. Som om varje färdig vägg, varje avklarat projekt, varje noggrant planerad dag kan tala till min kropp och säga:

"Se? Du klarar dig. Du är här. Du lever. Det är lugnt nu"

Då kom jag fram till att den rädslan som egentligen driver mig är inte någon rastlös amibition där jag ska bevisa något för någon annan, utan en stilla skräck för ånger. För den är värre än besvikelse. Besvikelser går över. Ånger stannar kvar. Den flyttar in, viskar på nätterna, påminner dig om allt du inte gjorde. Jag vet hur det känns att leva på paus, att vänta på att livet ska kännas tryggt nog att börja. Jag vet också att den dagen aldrig kommer. Tryggheten är en illusion. Tiden är skoningslös.

Jag tänker ibland på människor jag mött som inte vågade. De som höll tillbaka för att inte förlora, för att inte göra fel, för att inte känna smärta. De som sa "en dag" tills det inte fanns fler dagar kvar. Och jag undrar hur det känns för dem, när de förstår. Om de också ligger vakna om nätterna, lyssnar på klockan och tänker: Det var inte rädslan som skyddade mig – det var den som stal mitt liv. Jag vill inte leva så. Jag vill hellre bli besviken än bitter. Hellre måla en vägg för mycket än ångra att jag inte målade alls. 

Cancern tog mycket ifrån mig. Men mest av allt förändrade den mitt sätt att leva. Jag väntar inte längre. Jag planerar inte för "sen". Jag lever som om allt kan ta slut, för jag vet att det kan. Och på något märkligt sätt gör det mig modigare. Jag välkomnar till och med besvikelserna nu, för de betyder att jag försökte. Jag vill hellre få hjärtat krossat än leva som om jag inte hade ett.  

Jag märker att denna insikten har börjat färga av sig på resten av mitt liv. Jag säger saker jag tänker, även när det känns obekvämt. Jag tar steg som skrämmer mig. Just för att jag vet att besvikelserna går över och för att jag vet att ånger – den stannar. Den gnager. Det är märkligt, egentligen, att det är rädslan som gjort mig driven. Att den där tanken, den jag helst skulle slippa – tänk om du blir sjuk igen – har blivit katalysatorn för att jag faktiskt lever nu. Jag säger ja oftare. Jag håller inte tillbaka lika mycket. Cancern förändrade mycket i mig, men kanske mest det här: att jag inte längre vill skydda mig mot livet. Jag är hellre sårbar än säker. Jag är hellre trött än likgiltig. Jag är hellre med i stormen än instängd i väntan på lugnet. Ibland tänker jag att jag renoverar för att jag försöker övertyga mitt nervsystem om att jag klarar det här livet. Att jag kan vara i det, även när det är oförutsägbart. Att jag får vila i det jag bygger, inte för att det skyddar mig – utan för att det är mitt sätt att säga: 

Jag överlevde, men jag lever också.
Jag vet att det kan hända igen, men jag vägrar leva som om det redan har gjort det.

Jag vet att det låter mörkt, men det känns inte så. Det känns befriande, nästan fridfullt, att se sanningen i vitögat och ändå välja vilken rädsla jag väljer att bli driven av. Kanske är det det som gör den här renoveringsresan så viktig för mig. Huset blir min symbol. Ett bevis på att man kan ta något som varit fyllt av sprickor, oro och tyst kamp — och förvandla det till något levande. Att man kan stå kvar i allt som skaver och ändå skapa något som håller.

Jag har börjat förstå att det inte handlar om att bli fri från rädsla, utan om att lyssna på den rätt. Att den inte bara finns där för att hindra oss, utan för att visa oss vägen. Rädslan säger: det här betyder något. För när jag ser på mitt driv nu, ser jag inte längre bara oron bakom det. Jag ser också kärleken till livet som gömmer sig i den. Allt jag gör, allt jag bygger, allt jag vågar — det kommer ur samma plats. Jag vill inte längre sluta vara rädd. Jag vill bara vara rädd för rätt saker.

Jag vill inte vara rädd för att misslyckas.
Jag vill vara rädd för att inte ha försökt.
Jag vill inte vara rädd för att bli sårad.
Jag vill vara rädd för att inte ha vågat älska.
Jag vill inte vara rädd för att tiden ska ta slut.
Jag vill vara rädd för att inte ha använt den. 

Och när jag ser det så, blir rädslan inte längre ett hot. Livet handlar inte om att bli orädd, utan om att välja vilken rädsla som får styra. För vi kommer alltid vara rädda för något. Frågan är bara för vad. Och kanske, just därför, är jag inte rädd för rädslan längre. Rädslan är inget hot vi känner, utan ett tecken. Den påminner oss om, eller snarare ställer frågor till oss. Vad är du mest rädd för? 

När min förra häst Exo dog stängde jag av. Jag orkade inte känna mer, så jag valde ensamheten – för den kändes trygg. Ingen kunde försvinna där. Ingen kunde krossa något som redan var stängt. När min nuvarande häst Irma kom in i mitt liv höll jag henne på avstånd länge, nästan ett helt år. Jag sa till mig själv att jag bara behövde tid för att släppa in en ny häst i hjärtat, men sanningen var att jag var rädd. Rädd för att känna på riktigt igen. Idag vet jag bättre. För Irma har blivit den där sällsynta hästen man bara får en gång i livet – en källa till obeskivlig glädje och villkorlös kärlek. Hon har visat mig att ensamheten inte är frihet, hur mycket man än försöker intala sig det. Den är bara en plats där man slipper bli påmind om hur mycket man fortfarande hoppas. Den är tyst, ja, men det är en tystnad utan liv. För ensamheten lurar oss att tro att trygghet är samma sak som frid. Men tryggheten i att aldrig bli sårad kostar oss allt som får hjärtat att röra sig. Och det är ingen seger – det är en långsam förlust. Jag vet nu att kärlek alltid är det farligare valet. Men det är också det enda som är värt något. För hellre låter jag hjärtat darra än låter det stelna. Hellre känner jag allt än ingenting alls. Och även om det är så in i helvetes jävla läskigt – så är det också där riktig glädje finns.

Bilderna från köket och vardagsrummet känns nästan symboliska nu. De är mer än bara rum. De är små kärleksbrev till mitt eget nervsystem. Små bevis på att världen inte längre brinner, att jag får vila utan att något tas ifrån mig. EN finns där som alltid, med sitt skratt som bryter igenom allvaret. Hon får mig att minnas att livet inte bara handlar om att överleva. Igår gjorde hon en "White Hand of Saruman" på min röv av byggdamm och vi skrattade tills vi grät. För kanske är det just så trygghet ser ut – inte stillhet, utan skratt. 

9 år efter jag hämtade hem Irma rider jag barbacka nästan varje dag och någonstans på vägen blev vi tillfrågade att göra ett nummer på Flyinges julshow, som vi nu övar inför. Det känns nästan som ett kosmiskt skämt, men också som en vacker cirkel som sluts. Från total kaos varje gång man skulle hoppa upp på hästryggen till lek. Från dödsångest till tillit. På Halloween kunde jag inte låta bli att prova outfiten, när grannbarnen knackade på öppnade jag dörren i full Frozen Elsa-mundering. För kanske är det just det som är frihet – att let it go, inte för att man inte längre är rädd, utan för att man äntligen vågar vara det.