Happiness is me laughing in the dark, because someone has to.

I de djupaste stunderna av sorg, när ärren känns som tyngst och mörkret nästan kväver, finns något viktigt att komma ihåg: att le kan vara ett av de modigaste valen man gör. Det är inte ett tecken på att smärtan är borta, inte en provokation eller en fasad. Det är en handling av styrka – ett sätt att aktivt ta sig ur mörkret, steg för steg. Jag vet hur det känns att bära på osynliga ärr, att gå genom dagar som känns oändligt tunga. Men att välja att möta världen med ett leende, trots allt, är min tysta kamp mot mörkret. Det är mitt sätt att säga till mig själv att jag inte ger upp, att jag fortfarande vill leva och hitta glädje – även när det är svårt att tro på den.

Jag tror det finns något vackert i att fortsätta tro på ljuset, även när alla andra hade förstått varför man hade gett upp. Det är något modigt i att våga vara lycklig, inte för att allt är perfekt, utan för att man vägrar låta det svåra definiera hela berättelsen. Jag vet hur det känns att gå med tunga steg, men jag vet också hur det känns att en dag inse att marken bär ändå. Att man bär sig själv. Och när jag ser på mitt liv nu, alla de stilla valen som ledde hit – huset, djuren, friheten, tystnaden som inte längre skrämmer – så känner jag inget behov av att bli förstådd. Det räcker att jag förstår mig själv.

Det fanns en tid då jag trodde att livet bara handlade om att härda ut. Om att vara stark, hålla ihop, visa framfötterna. Men någonstans på vägen lärde jag mig att det också finns styrka i att stanna upp, i att känna, i att vara kvar i det som skaver tills man hittar sitt eget ljus. Jag vet att vissa tycker att jag borde vara mer nedbruten, att det vore mer logiskt att jag var tröttare, tystare, mindre levande. Men jag är inte här för att passa in i andras berättelser. Jag är här för att skriva min egen. Och varje gång jag skrattar, drömmer, reser mig och går vidare så gör jag det inte för att det är enkelt – jag gör det för att jag vet att jag är värd det. Att livet är vackert, även efter allt. Kanske särskilt efter allt.

Livet har prövat mig. Sorg, besvikelser och drömmar som gått sönder. Men varje gång något rämnat har jag rest mig, inte för att jag varit tvungen – utan för att jag vägrat tappa tron. Jag bär en förmåga som jag numera ser som helig: jag hittar alltid ljuset. Jag litar på framtiden, inte för att den är garanterad, utan för att jag vet vad jag själv är kapabel till. Jag har sett vad jag klarar av när allt gungar. Jag har varit min egen trygghet. Och det kanske provocerar. Att vara lycklig utan publik. Att inte leva i ett konstant lidande andra kan känna sig trygga i. Men jag är inte här för att dämpa mitt ljus för att någon annan inte hunnit hitta sitt. Jag är här för att leva. Med ett leende som ibland är ett sårbart val, inte en självklarhet. Och kanske är det just där som framtidstron får fäste – i förmågan att skapa något vackert, inte för att livet alltid varit snällt, utan för att jag vägrar låta det förflutna bestämma hur framtiden ska kännas.

🔥 Det är modigt att vägra gå sönder när andra förväntar sig det.

Det finns något stilla men kraftfullt i att börja om. Det har funnits dagar när framtiden känts mer som ett minfält än ett löfte. Men det som bär mig nu är visheten att det jag bygger idag – kommer bli något vackert. Kanske inte perfekt, kanske inte som jag först föreställde mig, men vackert på riktigt. För jag tror på en framtid där jag inte längre måste överleva varje dag, utan faktiskt får leva. Där jag inte behöver vara stark för att bli respekterad, utan bara för att jag vill fortsätta växa. Jag drömmer om ett liv som känns mjukt att leva i. Ett liv som bär, snarare än måste bäras. Och den drömmen, hur osynlig den än kan vara för andra, är min drivkraft.  

Det var så kul att renovera att jag fortsatte. Resultat? 100 % värdeökning på 7 månader. Ja, jag vet, folk undrar hur jag bär mig åt. Svaret? En mix av grit, pepsi max i osunda mängder och en total ovilja att lyssna på de som säger "det går inte" eller "du borde ta det lugnt". Ingenting är omöjligt – bara olika mycket svårt.

1,4 miljoner --> 2,8 miljoner

Jag har fått väldigt mycket kritik att jag "jobbar ihjäl mig". Mitt svar till dessa personer är vänligt men bestämt, nej det har jag inte, jag har jobbat ihjäl ursäkterna – och det är en helt annan sak. Jag har gjort det i min egen takt och njutit av varje steg. Hårt jobb betyder inte att ta slut på sig själv – ibland är det tvärtom: du blir mer levande, fylld av energi och väcker en brinnande passion som bara vill framåt.

Under dessa 7 månaders renovering har jag hunnit leva också. Tro mig. Jag har sett Carl Stanley, Klas Hallberg och teater med EN. Digiloo och teater med mamma. Afternoon tea, musikal och Bryan Adams konsert med UK. Celeste barber med N. Falsterbo med K & C. Alpackavandring med EN, N, S och P. Jag har varit på 50års kalas, 60års kalas, student, ridit, gått kurs med Sassy och kvalificerat oss till uppvisning på hundens dag i Dalby. Jag fortsätter med karriären, nytt jobb igen: inom samma företag fast nu som Customer Success Manager och det egna företaget expanderade detta året till ridläger även på Flyinge RF. Jag gör annat än renovera också.

Vet ni vad jag ofta fått höra att jag är? Manisk. Eller att jag är "galen", att mitt tempo inte är "normalt" och att jag borde ta det lugnare. Det sägs ibland som ett halvt skämt. Som om min drivkraft vore något hysteriskt. Som om det var en diagnos snarare än en riktning. Som om det vore för mycket att överleva med fart. Min läkare sa att jag var manisk när jag fortsatte jobba med cellgifterna, att det inte borde vara fysiskt möjligt och att han aldrig träffat någon som blivit så "manisk" som mig. Jag jobbade. Inte för att jag var manisk. Utan för att jag behövde hålla något levande mitt i allt som försökte ta mig.

När jag nu tänker på de som kallat mig manisk även med renoveringen, vill jag ibland bara skratta. Inte för att det är roligt – utan för att det är så långt ifrån sanningen att det blir absurt. Jag är inte manisk. Jag är fokuserad. Jag är målmedveten. Jag är kapabel. Jag är en överlevare som inte bara tog mig upp ur graven – jag byggde och bygger något ovanpå den. Så nästa gång någon slänger ur sig det där ordet, kommer jag att säga: Nej. Jag håller bara på att bygga ett liv jag förtjänar.Och det är fan inte samma sak.

Kan vi förresten vara överens om en sak? Att kalla någon för manisk inte är en komplimang. Det är en förenkling, en förminskning, en vägran att se människan bakom orden. Så låt oss sluta göra det. Låt oss börja se kraften i varandra, även när den ser annorlunda ut än vad vi förväntar oss. 

Det finns en annan aspekt till att jag renoverat så intensivt som jag faktiskt gjort. Jag visste att något var fel – men jag förstod inte hur sjuk jag faktiskt var. Inte innan diagnosen. Inte innan ordet cancer landade som ett kallt, tydligt besked. För fram till dess kämpade jag bara på, som så många av oss gör. Man vänjer sig vid att vara trött. Man bortförklarar att kroppen känns tung, att orken inte räcker. Man intalar sig att det är stress, dålig sömn, kanske ålder. Man biter ihop och fortsätter. Det var först när jag såg det svart på vitt – när behandlingarna började, när cellgifterna slog undan benen på mig på riktigt – som jag insåg att min kropp varit i krig långt innan jag själv visste om det.

Och det märkliga är: nu, efter cellgifterna, när jag fått tillbaka styrkan, känner jag mig starkare än någonsin. Det handlar inte om prestation. Det handlar inte om att vara duktig eller effektiv. Det handlar om rörelseglädje. Om att känna att kroppen samarbetar med mig, istället för att motarbeta mig. Jag tar den inte för given längre. Varje stark dag är en gåva. Varje rörelse ett ja till livet. Och kanske är det just det som ger mig kraften att fortsätta när andra saktar ner. För jag vet hur det känns att inte kunna. Och jag vet vad det är värt när man plötsligt kan igen.

Det gör att jag inte vill stanna. Medan andra tar pauser, checkar ut, vilar från livet – vill jag fortsätta. Inte i flykt, inte i stress. Utan i närvaro. I rörelse. I tillit till att livet faktiskt är här och nu. Det är ingen självklarhet att kunna göra allt det där vi annars tar för givet. Och för mig är varje ny dag med ork en påminnelse om att jag inte längre lever på sparlåga. Jag lever – fullt ut.

Så nej, jag vill inte bromsa in. För jag vet hur det känns att inte kunna. Jag vet hur det känns att vara fångad i en kropp som inte längre bär. Och nu när den gör det igen – då tackar jag inte nej. Då vilar jag inte i onödan. Då tackar jag. Genom att leva.

Jag kände mig dock trasig på insidan långt efter att kroppen återhämtat sig. Det kommer en punkt i livet där du ställs inför ett val. Kanske inte medvetet, inte i form av stora ord eller dramatiska beslut – men i tystnaden efter en förlust, eller kanske i ensamheten efter ett avsked. Det är där det händer.

Du kan bli bitter. Eller så kan du bli bättre.

Bitterheten viskar att du är ett offer. Att världen är orättvis, att du förlorat något som aldrig kommer tillbaka. Den skaver, drar dig bakåt, fyller dina tankar med varför det hände, vad du kunde gjort annorlunda, hur andra kom undan lättare. Bitterhet är en bur – den ser ut som självskydd men den stänger dig ute från livet. Men det finns ett annat val. Det stilla, envisa, nästan trotsiga valet att bli bättre. Inte för att du förtjänade det som hände – men för att du förtjänar mer än att stanna kvar i smärtan. Bättre betyder inte perfekt. Bättre betyder inte att du aldrig bryter ihop. Det betyder att du reser dig. Tar med dig allt du lärt dig – om dig själv, om andra, om styrka, gränser, längtan – och bygger något nytt.

Att bli bättre är att stanna kvar i livet även när det har bränt dig. Det är att våga plantera nya frön fast du minns hur skörden svek. Att öppna hjärtat på glänt, trots att det varit stängt länge. Att välja ljuset, inte för att du blundar för mörkret – utan för att du redan varit där och vet att du hör hemma någon annanstans. Det finns en kraft i att inte låta det som gjorde dig illa definiera vem du är. En kraft i att våga tro på framtiden, fast du blivit sviken av den förr. I att säga: "Jag vet vad som kan gå fel – och jag hoppas ändå." Det är inte dumt. Det är inte naivt. Det är mod. Det är visdom.

För jag tror att varje gång du väljer att inte bli kall, när du hade all rätt att frysa till is – så förändrar du inte bara ditt eget liv. Du förändrar världen. Du visar att läkning är möjlig. Du visar att det går att överleva och ändå blomma. Att man kan vara både skör och stark, både trött och levande, både sargad och strålande.

Och vet du vad det bästa är? Jag vet att den där inre kraften, som jag knappt märkt jag hade - har burit mig hela vägen hit. Den kommer inte från tur. Den kommer från mig själv. Den är jag. Jag vet att jag inte är trasig längre. Jag är förvandlad. Och jag har lovat mig själv en sak.

Jag kommer aldrig släcka mitt ljus för att det skrämmer någon som vant sig vid mörker.