Each day isn't one more. It's one less.

Jag har varit inne på det lite förut. Livet är egentligen ganska dåligt på att förvarna. Det skickar inga "är du redo?"-notiser. Det bara kör. Ena dagen står du och funderar på om du ska börja "nästa måndag", nästa dag inser du att vi alla är ett samtal, ett besked, en sekund ifrån ett helt annat liv. Det låter dramatiskt, men det är mest… praktiskt. Verkligheten är snabbare än våra ursäkter. Och när man väl har känt hur fort allt kan skifta, då börjar "sen" kännas lite suspekt. Sen är den där kompisen som alltid ska följa med men aldrig dyker upp. "Sen när jag är starkare." "Sen när jag är mindre rädd." "Sen när jag känner mig redo." Men redo är lite som enhörningar. Fint i teorin.

Tänk om den största ångern inte är att du gjorde fel eller misslyckades, utan att du hade hälsan och kunde dansa medan musiken spelade – men ändå stod still? Jag har tänkt: "Jag börjar när jag känner mig starkare." Det ironiska är att styrka verkar dyka upp först när man redan står där och gör det, lätt panikslagen men ändå igång.

Du börjar.
Du är halvbra.
Du undrar vad du håller på med.
Du överlever.
Du gör det igen.
Plötsligt är du bättre.

Och ja – på dagen då de delade ut tålamod gick jag hem. Det tog för lång tid 😁 Om priset för att leva fullt är att någon tycker jag är lite galen för jag bara kör på – då får de väl anteckna. Jag dyker upp ändå. I rött läppstift och snart långt hår?!

Men låt oss prata om något som är ännu mer provocerande: livet är ett privilegium. Jag vet. Nu blev det genast lite "solnedgång, barfota i sanden och ett citat i kursiv text över hela bilden". Jag hör det själv. Men stanna kvar. Efter att ha fått perspektiv levererat utan att ha klickat hem det – expressfrakt, ingen returrätt – inser man att det faktiskt är ett privilegium att ens få vara irriterad över elpriset en onsdag. Att stå där och muttra över räkningar betyder ju att man… är här. Har ett hem. Har lampor att tända (även om taklamporna försökte förödmjuka mig offentligt – men elektrikern kom som en ljusets riddare och räddade både installationen och min värdighet). Eller att få vara trött efter att ha jobbat med sin egna firma som man en gång satt och visualiserade att man kanske skulle våga starta, som trots ganska stor utökning nyligen ändå har elever på reservlistan nästan varje vecka. Tänk, att vara överväldigad av alla möjligheter man har istället för tomhet. Ursäkta, men vilka oförskämda lyxproblem.

"Kan universum ta det lite lugnt? Jag försöker hinna uppdatera min självbild." 
Alltså. Perspektiv. Det är nästan komiskt hur snabbt vi normaliserar det vi en gång drömde om. Vi står mitt i önskan vi en gång viskade och suckar över tempot. Vi får växtvärk och kallar det problem. Vi får ansvar och kallar det press. Vi får chanser och kallar det stress. Vilket privilegium det är att få ha växtvärk i livet.

Och ja, livet är rörigt. Det är absolut fortfarande mycket orättvist. Det är ibland fullständigt obegripligt. Men det är också absurt vackert i sin vardaglighet. Typ som ett barn som vågat mer på hästryggen än vad hon gjorde igår och tittar på mig som om jag guidat henne till att hitta magi. Ett nymålat rum i huset där väggarna bär spår av min envishet och inte av 1969 längre. Ett skratt som bubblar upp över Teams, för hemmakontor betyder inte frånvaro av människor, bara annan form av gemenskap. Ett samtal som inte förändrar världen men värmer bröstet. Få känna hjärtat rusa – av rädsla, av kärlek, av ambition. Det är inte självklart. Det är exklusivt. Och vi beter oss ibland som om det vore en gratis provperiod med obegränsad ångerrätt. Så när jag säger att livet är ett privilegium menar jag inte att vi ska gå runt som någon sorts spirituell kundtjänst och vara tacksamma 24/7. Jag menar att om det ändå är skört – då kan vi lika gärna använda det. Säga ja lite oftare. Våga lite mer. Kör ett dans solo medan musiken spelar. Vara lite pinsamma. Lite för mycket. Och ibland tror jag att vi underskattar hur galet exklusivt det faktiskt är.

Jag vet att folk säger "det kommer en dag imorgon" som om det är lugnande. Som om livet har automatisk påfyllning. Men vi har tolkat det fel. Det kommer inte en dag till imorgon. Vi har en dag mindre. Och det är inte mörkt – det är briljant. För det är ju det som gör varje tisdag lite mer exklusiv. Lite mer limited edition. Så vad gjorde du av idag? Var det en heldag med "jag ska bara…" och "sen när…" och lite smågnäll över saker som egentligen betyder att du har det rätt bra? Eller såg du att du faktiskt får vara här? Får jaga dina drömmar, försöka, misslyckas, skratta, jobba för det du vill ha? För mängden bra saker i ditt liv beror sällan på hur många de är. Den beror på hur bra du är på att lägga märke till dem. Det är väldigt svårt att känna tacksamhet när man är fullt upptagen med att vara missnöjd. Sluta med det, snacka om att slösa bort en dag du aldrig kommer få tillbaka. 

Och det där citatet om framgång – 1% talang och 99% att vägra ge upp när livet är jobbigt som tusan – det är egentligen inte bara om framgång. Det är om vardag. Det är om att fortsätta när det är segt. Att dyka upp igen när det hade varit enklare att ställa in. Att jobba för saker istället för att vänta på att vara naturbegåvad. Tänk vilket privilegium det är att få kämpa för något man bryr sig om. Att få känna "det här kostade något – och därför betyder det något." Så om varje dag faktiskt är en mindre, då vill jag att mina ska användas. Inte sparas. Inte analyseras sönder (om jag inte får använda Excel, då räknas det som hobby och jag är lycklig, okej?).

Jag vill inte sitta där en dag, 87 år gammal och tänka: "Jag skulle ha gjort det där."
Jag vill sitta där, skratta lite och tänka:

"Hehe, jag fattar inte att jag gjorde det där..."

Jag tänker inte bli gammal och undra hur det hade känts. Jag kommer veta, och ångra inget 😏

How much good can one life contain? As much good as you are capable of noticing.

Hur målning, primning och fogning ser ut hemma hos mig 🕺🪩💃 

To not dance when you had the health and hear the music could be the biggest regret of your life