Du ser inte ut som någon som gått igenom allt du har

Den största plot twisten i hela min cancerresa var inte sjukdomen. Inte beskeden. Inte behandlingarna. Det var att förlora min bästa vän. Det var aldrig något jag föreställde mig skulle hända — inte hon. Mitt i allt det jag förberedde mig på, allt jag försökte stå stark inför, fanns det en självklarhet jag inte ens tänkte behöva ifrågasätta. Men det var just den självklarheten som föll först.

Det finns förluster man vet kan komma. Och så finns det de som river upp något så djupt att man först inte ens förstår vad som hänt. Jag förväntade mig att livet skulle förändras under den här resan. Jag visste att den skulle göra ont. Men det jag inte var beredd på var lärdomar om svek. Som när ens bästa vän försvinner i den stund du som mest behöver att någon står kvar. Det började med skalpkylningen. Hon visste hur viktigt mitt hår var — inte av fåfänga, utan för att det var det sista som kändes som jag. Hon sa att jag fick bo hos henne när jag frågade, för det erbjudes på sjukhuset i hennes län. Jag minns hur tårarna kom, hur det kändes som allt skulle lösa sig. Men när jag frågade om min hund fick följa med, blev svaret nej. Så jag valde att tappa håret, för att ha kvar Sam vid min sida. Sedan kom dagen då jag skulle donera håret. En av de mest symboliska dagarna i hela min resa. Hon skulle ha varit där. Men hon dök inte upp, för hon orkade inte resa. Jag försökte förstå. Jag försökte vara större än sorgen som började spricka inifrån. Men något i mig gick sönder den dagen. Och till sist den där kommentaren. Hon berättade några veckor senare om sitt förhållande som tärde på henne. Jag sa att hon förtjänade mer och att hon borde fundera på att lämna. Hon svarade att jag "klipper människor för lätt" och att man ibland måste kämpa. Och det var just där, i en mening hon säkert glömde efteråt, som resten jag hade gick sönder inuti.

"Tänk om jag annars blir singel lika länge som du, och kanske inte hittar någon igen?"

Där satt hon med vad jag gissar rädslan för ensamhet, och där satt jag på andra sidan av telefonen — isolerad, skallig, sjuk, trasig — med döden i nacken och paniken över om någon någonsin skulle kunna älska mig igen i en kropp jag själv knappt kände igen. Sen försvann hon. Mitt under cellgifterna gled hon bara bort. Det kallades paus. Bara tystnad. Jag försökte laga det efteråt. För jag trodde att riktig vänskap alltid gick att rädda. 

Jag brukade säga till mig själv att det var okej. Att hon gick igenom saker också. Att alla bär något, och att hennes frånvaro säkert bara handlade om att livet var tungt även för henne, vilket jag vet att det var. Jag sa det om och om igen, nästan som ett skyddande mantra. För det var lättare att hitta ursäkter än att möta den verkliga smärtan: att hon faktiskt inte fanns där. Hon har ju alltid haft en åsikt om att jag "ger upp på människor för fort". Så jag gjorde tvärtom. Jag höll kvar. Jag kallade frånvaron för "paus", bristen på stöd för "hon har mycket nu". Jag höll fast i en bild av oss som redan börjat spricka. Jag ville vara den som höll fast. Ironiskt, hur jag kämpade så hårt för att bevisa att jag kunde stå kvar — när det egentligen var hon som gått.

Det mest ironiska i allt var att hon alltid sa att hon inte önskade att jag skulle behöva vara så stark. Men stark var precis det jag fick bli. Inte av vilja, utan för jag blev tvungen Jag reste mig inte med henne vid min sida, utan i tomrummet efter henne. Och när ironin sakta, nästan stilla, gled fram i ljuset… var det som om något i mig slutligen tystnade. Sanningen hade alltid varit där. Jag hade bara inte orkat se den.

Med tiden började något skava. För jag gick också igenom något. Något stort. Något livsomvälvande. Och jag vet att om rollerna varit omvända, om det var hon som satt där med ett hårlöst huvud och döden flåsande i nacken — då hade jag aldrig försvunnit. Jag hade stått kvar. Jag hade burit. Jag hade kommit ihåg vad det betyder att vara någons bästa vän, oavsett vad som pågick i mitt egna.

Svek förändrar en. Det går inte att komma runt. När någon man litade på släpper taget mitt i stormen är det som att din värld förlorar en bärande balk. Det lämnar spår. Men det som förvånat mig mest, är inte hur sveket bröt ner mig. Utan hur jag vägrade låta det förvandla mig till någon jag inte ville vara. Det är ingen svaghet att kunna välja bort människor. Det är en styrka. För jag vet vad det betyder när jag släpper in någon på riktigt. Jag vet hur mycket närvaro, ärlighet och kärlek jag ger. Och därför, när jag väl går, så gör jag det inte med ilska. Jag gör det med klarhet. Utan ånger. 

Jag är stolt över att jag inte stängde ner mig själv. Stolt över att jag fortfarande ser människor med öppna ögon, inte genom sprickorna av gammal smärta. Stolt över att jag kan älska igen — kanske försiktigare, men djupare än förr. Jag har inte låtit svek göra mig hård. Jag har låtit det göra mig medveten. 

Jag har märkt att i början verkar många tycka om idén av mig. De ser styrkan, skrattet och livsglädjen jag har kämpat mig tillbaka till. De ser helheten — men oftast på håll. Och när närheten växer, när relationer inte längre handlar om yta utan om verklig närvaro, händer något. Jag blir inte längre en berättelse man inspireras av, utan en människa man speglar sig i. Och det kan väcka saker som inte alltid är lätta att möta. Och det är inte alltid enkelt.

Jag vet att jag ibland kan upplevas som mycket. Inte för att jag är för mycket, utan för att jag burit mycket — och inte längre gömmer det. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå allt. Jag vet att människor bär sina egna historier, sina egna sår, och går sina vägar i olika takt. Och det är okej.

Den här hösten vågade jag dejta igen. Det kanske låter enkelt, men för mig var det ett av de största stegen jag tagit på länge. Att öppna dörren till något nytt, efter allt jag gått igenom, krävde mod. Och jag träffade en riktigt fin människa. Någon varm och omtänksam. Någon som fick mig att skratta — sådär högt, galet och äkta som man nästan glömt att man kan. Skratt som kändes som ljus genom revbenen. Det var inget stormande drama. Bara något stilla, vackert och levande. Och kanske var det just i det mötet jag insåg hur mycket jag själv förändrats. Hur trygg jag blivit i mig själv, i min kropp, i min blick och i den jag är. Min självkänsla har aldrig varit starkare än nu. Ironiskt nog verkar det ibland vara just den tryggheten som skrämmer mer än osäkerheten någonsin gjorde. När jag tvivlade på mig själv var det lättare för andra att komma nära. Nu, när jag står stadigare, kan det väcka något i dem själva. 

Jag ser inte det som ett misslyckande när någon backar. Ibland handlar det inte om brist, utan om tajming. Vissa möten är inte till för att hålla fast — de är till för att påminna. Att lysa upp ett rum man inte trodde fanns längre. Och ibland är just det allt som behövs. Jag förstår nu att jag inte behöver göra mig själv mindre för att passa in i någonstans. Jag kan stå i hela min historia — i både ljuset och mörkret — och fortfarande vara öppen för nya människor, nya skratt, nya upplevelser. Jag tror verkligen att människor har en otrolig förmåga att växa när något i dem väcks. Ibland är möten inte till för att stanna. Ibland är de till för att lämna kvar något stilla och varmt. Något som fortsätter lysa, även när vägarna går åt olika håll. Och jag tror inte längre att relationer måste sluta i smärta för att ha haft betydelse. Tvärtom. Vissa möten bär man med sig med en sorts stilla tacksamhet.

Så när någon inte står kvar, väljer jag att se det för vad det är. Inte en brist. Inte ett misslyckande. Bara livets sätt att visa att mod växer i olika takt. Och vissa människor lämnar efter sig något som fortsätter värma, långt efteråt. Ett skratt man minns. En känsla som finns kvar. Ett ljus i bröstet. Och ibland räcker det.

För det är också kärlek. Bara i en annan form. 

Jag tror inte längre på att fastna i vad andra gjorde eller inte gjorde. Livet är för kort för det. Jag har helt enkelt inte tid att ogilla folk. Antingen älskar jag dig, önskar dig väl eller hoppas att du läker. Allt annat tar tid och energi jag hellre lägger på att leva. 

Jag tror på människor. Fortfarande. Kanske är det det modigaste jag bär på. Jag tror på att varje ny människa förtjänar en chans, utan att dömas för de som kom innan. Jag väljer att låta människor visa vem de är — och sedan väljer jag om de får en plats i mitt liv. Jag vet hur mycket det kostar mig att släppa in någon på riktigt. Jag vet hur mycket jag ger. Därför, när jag går, gör jag det utan skam. För jag vet att jag först stått kvar.

Och kanske är det så här livet faktiskt är tänkt att levas — inte genom att envist hålla fast i de som redan visat att de inte kan bära din plats i sitt liv, utan genom att ge sig själv chansen att möta alla de andra. De som ännu inte kommit. De som står längre fram, med öppna armar. För framtiden är inte byggd av dem som lämnat. Den byggs av dem du ännu inte mött. Vänskaper som är varma som ljus i mörkret. Kärlek som är mjuk men stadig. Samtal där man blir repsektfullt mottagen trots man av misstag tidigare spårat ut för en trigger man inte själv var medveten om att man hade. Människor som inte håller dig på avstånd när livet blir svårt, utan ställer sig bredvid.

Jag väljer att tro på dem. På det som väntar. På det jag ännu inte vet. Och det är inte naivitet. Det är enligt mig sann styrka. För ibland börjar de vackraste kapitlen först när man slutar försöka skriva om de gamla.  Jag tror att en del av läkningen inte handlar om att förstå varför någon svek, utan om att ge sig själv chansen att sluta hålla fast vid dem. Att sluta stå med händerna krampaktigt kring trasiga band, och i stället vända sig om — ut mot alla de som faktiskt väntar. Det är inte enkelt. Men det är befriande.

Det finns så många vackra möten kvar. Samtal som inte kräver att du förklarar vem du är, men där motparten blir tacksam över att du gör - eftersom de då får cheat codes i hur du behöver bli älskad. Människor som inte behöver övertygas om ditt värde — de ser det från början. Det vackraste med hoppet är att det inte kräver att du vet hur det blir. Det kräver bara att du tror att något fint är möjligt. Att du lyfter blicken från det som gjorde ont, och öppnar dörren för något nytt.

Någon sa till mig nyligen:

"Du ser inte ut som någon som gått igenom allt du har"

Och nej — det gör jag inte. För jag vägrar bära mina ärr som en ursäkt för att sluta leva. Jag kommer alltid välja glädje, även när det provocerar. Jag tänker inte lida bara för att andra förväntar sig det.

Det här är ingen fasad. Jag går ofta sönder på insidan. Skillnaden är att jag kan dansa ändå. Och det kan du också.

Skillnaden är bara att jag faktiskt gör det.