Born to be a plot twist in a world of predictable stories

Nu är det klart. Efter ungefär ett och ett halvt år, tre renoveringsfaser och ett antal projekt som rimligtvis borde ha fått någon att ifrågasätta mitt omdöme, är mitt hus äntligen färdigrenoverat. Om man tittar på stories från min Instagram ser det mest ut som att jag dansat mig igenom alltihop, och om jag ska vara helt ärlig är det inte en helt felaktig beskrivning. Jag har skrattat, svurit, lärt mig orimligt mycket om saker jag aldrig tidigare haft anledning att förstå och vid upprepade tillfällen konstaterat att hur svårt kan det vara? är en fråga man helst inte ska ställa innan man påbörjar ett byggprojekt. På ungefär ett och ett halvt år har huset jag köpte för 1,4 miljoner värderats till 3,4 miljoner. Min boendekostnad har sjunkit med ungefär 5 000 kronor i månaden och idag bor jag faktiskt billigare i ett totalrenoverat hus på 220 kvadratmeter än jag gjorde i min gamla hyreslägenhet på 60. Det är siffror jag är oerhört stolt över, inte minst för att väldigt mycket av arbetet har gjorts med mina egna händer. Men det märkliga är att det inte är siffrorna som får mig att känna att jag har lyckats. Det är att jag står här idag, med ett hem jag älskar, mina hästar, mina hundar, människor som betyder allt för mig och en framtid jag faktiskt längtar efter, och tänker att herregud, jag tror faktiskt att jag har vunnit i livet.

Det är en ganska fantastisk känsla, särskilt eftersom jag under lång tid inte riktigt vågade föreställa mig att livet skulle kännas så här igen. För bakom alla renoveringsfilmer, ekonomiska kalkyler och ganska tveksamma danssteg finns en annan berättelse. En som inte syns i före- och efterbilderna. Jag vet nämligen att jag inte började bygga allt det här för att jag var särskilt modig. Jag började för att jag var rädd. Efter cancer försvinner inte rädslan den dagen läkaren berättar att man är frisk. Den flyttar bara in någonstans i bakhuvudet och påminner en om att trygghet kan försvinna snabbare än man tror. Att man måste hinna, måste skapa, måste vara förberedd. Plötsligt vet man, på ett sätt man önskar att man inte visste, hur snabbt en helt vanlig dag kan dela livet i ett före och ett efter. Jag vet nu att det var den rädslan som drev mig genom de första renoveringsfaserna. Jag ville skapa ekonomisk trygghet, bygga upp marginaler och veta att jag skulle kunna behålla mitt hem, mina hästar och mina hundar även om livet bestämde sig för att skaka om mig igen. Och på många sätt lyckades jag. Men det finns en ganska avgörande skillnad mellan att bygga ett tryggt liv och att försöka bygga bort sin rädsla för att leva.

Inom psykologisk forskning pratar man om intolerance of uncertainty, svårigheter att tolerera osäkerhet, vilket är starkt förknippat med oro och ångest. När vi har svårt att acceptera att vi inte vet vad som kommer att hända försöker hjärnan återta kontrollen. Vi övertänker samtal som ännu inte ägt rum, överplanerar framtider som kanske aldrig blir verklighet, dubbelkollar sådant vi redan vet och förbereder oss för katastrofer som ännu inte inträffat. Ibland gör vi bara väldigt, väldigt mycket. För så länge vi gör någonting känns det åtminstone som att vi har kontroll. Och det fungerar faktiskt, en liten stund. Problemet är att den tillfälliga lättnaden kan förstärka behovet av att fortsätta kontrollera, eftersom vi aldrig riktigt lär oss att osäkerheten i sig går att stå ut med. Vi blir experter på att förbereda oss för livet, men inte nödvändigtvis bättre på att leva det. Jag känner igen mig själv obehagligt mycket i den beskrivningen. För jag älskar att göra saker, lära mig nytt, lösa problem och utmana vad som verkar möjligt. Jag har en närmast patologisk oförmåga att acceptera ordet omöjligt, och den egenskapen har tagit mig till många fantastiska platser. Men jag har också börjat förstå att man kan göra exakt samma saker av två helt olika anledningar. Man kan arbeta hårt för att man älskar att skapa, eller så kan man arbeta hårt för att man är livrädd för vad som händer om man slutar. Utifrån ser de två människorna exakt likadana ut. Inifrån är skillnaden enorm.

Någonstans under den tredje renoveringsfasen började den skillnaden bli tydlig för mig. Jag vet inte exakt när det hände, men jag märkte att jag inte längre byggde för den dagen jag kanske inte skulle kunna. Jag byggde för alla dagar jag hoppas få leva. Jag började tänka mindre på vad huset skulle kunna skydda mig från och mer på allt jag faktiskt skulle få uppleva i det. Vänner runt middagsbordet, hundarna utspridda över golvet, en bok i bastun en helt vanlig onsdag, skratt, musik och alla de där små ögonblicken som tillsammans blir ett liv. Det låter kanske självklart, men för mig var det en ganska stor förändring. För första gången på länge handlade framtiden inte bara om vad jag behövde vara förberedd på, utan om vad jag längtade efter. Jag började förstå att verklig trygghet inte kan bygga på att jag lyckas förhindra allt som skulle kunna göra ont. Den måste också handla om tilliten till min egen förmåga att möta det jag inte kan förutse. Att gradvis lära mitt nervsystem att ovisshet inte automatiskt betyder fara, att jag kan låta frågor förbli obesvarade och att jag inte behöver ha en reservplan för varje tänkbar katastrof. Att kunna säga till mig själv: Jag vet inte vad som kommer att hända, men jag litar på att jag kommer att kunna ta hand om mig själv, vad som än händer. Det är fortfarande en mening som är betydligt lättare att skriva än att faktiskt tro på, men jag övar. Och jag tror att jag har kommit ganska långt.

För det finns något annat som har förändrats under den här tiden, något som jag nästan tycker är större än hela renoveringen. Jag tror att jag har hittat tillbaka till mig själv. Och det är lite lustigt, för jag kan tänka mig att människor som precis har lärt känna mig ibland måste tro att jag är den mest naiva människan i världen. Jag är ofta glad, överdrivet positiv och genuint entusiastisk över saker som andra människor förmodligen inte ens registrerar som händelser. Jag skrattar högt, gör bort mig utan större betänkligheter och har en ganska imponerande förmåga att bli barnsligt exalterad över fullständigt orimliga saker. Jag kan tänka mig att det ibland ser ut som att jag har glidit genom livet på en räkmacka, med solsken i ansiktet och ett nervsystem som aldrig upplevt en dålig dag. Som om jag aldrig riktigt förstått att världen kan vara en ganska brutal plats. Men det finns så mycket människor inte vet om varandra. De som precis lärt känna mig vet inte nödvändigtvis att jag bär på ett cancertrauma, att jag har upplevt självmord av någon som stod mig nära eller att jag har fått uppleva svek från både nära vänner och familjemedlemmar när jag behövde dem som allra mest. De vet inte hur många gånger jag har varit rädd, hur många gånger jag har behövt börja om eller hur det känns att försöka hitta tillbaka till sig själv när livet har slagit sönder ens föreställning om hur världen fungerar. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Jag går ju inte runt och presenterar mig med mitt CV över livets katastrofer.

Men det har fått mig att fundera över hur snabbt vi människor drar slutsatser om varandra. Vi ser någon som skrattar, som är positiv, som sprider energi och får ett rum att kännas lite lättare, och ibland tolkar vi det som att personen måste ha haft ett enkelt liv. Som att optimism är ett tecken på att man ännu inte förstått hur illa saker kan gå. Men tänk om det ibland är precis tvärtom? Tänk om några av de mest bubbliga människorna vi möter också är några av de allra tuffaste? De som alltid ler, alltid hypar andra människor, alltid hittar något att skratta åt och på något märkligt sätt lyckas göra världen lite varmare för alla omkring sig. Tror vi verkligen att de alltid har sett livet som solljus? Eller kan det vara så att några av dem vet exakt hur mörkt det kan bli, just för att de har varit där? Att de har suttit i det där mörkret och hållit fast vid ett nästan löjligt litet ljus, bara för att ha något att följa på vägen ut. Och att de, när de äntligen hittade tillbaka, bestämde sig för att aldrig ta ljuset för givet igen. Jag tror inte att alla glada människor har gått igenom ett helvete, och jag tror inte att lidande automatiskt gör oss starkare eller bättre. Men jag tror att vi ibland underskattar hur mycket styrka det kan krävas för att fortsätta vara varm, öppen och generös mot världen när man har haft väldigt goda skäl att bli motsatsen. Det är inte naivitet. Det är inte svaghet. Ibland är det en människa som har utkämpat ett krig som ingen annan känner till och bestämt sig för att det inte ska få ta ifrån henne glädjen också.

Och kanske är det därför jag har börjat uppskatta en viss sorts människor mer än någonsin. De där som inte blir generade när de gör något cringe. Som vågar skratta lite för högt, dansa när ingen annan dansar, engagera sig alldeles för mycket och vara genuint entusiastiska utan att först kontrollera om någon annan tycker att det är coolt. För när bestämde vi egentligen att glädje kräver tillåtelse? När blev det pinsamt att ha roligt? Jag tror att vi någonstans på vägen började betrakta oss själva utifrån i stället för att uppleva livet inifrån. Hur ser jag ut? Hur låter jag? Vad tycker andra? Är jag för mycket? Är det här konstigt? Vi började leva som om någon ständigt satt i publiken och bedömde vår prestation, och plötsligt blev det viktigare att framstå som någon som har ett fantastiskt liv än att faktiskt ha fantastiskt roligt. Men livet var aldrig tänkt att vara en audition. Det var tänkt att levas. Och jag tror att livet blir så oerhört mycket roligare när man slutar stå bredvid och granska sig själv och i stället vågar vara mitt i det, även om det ibland innebär att man ser fullständigt idiotisk ut.

Jag har märkt att jag har börjat göra just det igen. Faktum är att jag tror att jag har läkt så mycket att jag äntligen har fått tillbaka mitt weird. Och då menar jag inte någon lagom, socialt accepterad nivå av personlig egenhet, utan hela paketet. Den där fullständigt oblyga, överentusiastiska och ibland lätt orimliga versionen av mig själv som inte funderar särskilt länge över om andra människor tycker att jag är pinsam. För någon månad sedan var jag på teambuilding i Norge tillsammans med mina kollegor, och jag och min skånska workBFF S gick, föga förvånande, all in. Jag tror uppriktigt att vi chockade ett antal norrmän för livet. Vi skrattade oss igenom stationerna, mutade domarna med fullständigt skamlösa komplimanger och lyckades till och med få mindre poängavdrag på en misslyckad station eftersom domaren vek sig dubbel av skratt. Till vårt försvar stod det faktiskt i instruktionerna att komplimanger kunde ge bonuspoäng. Vi var bara tillräckligt orimliga för att faktiskt utnyttja det. Och ja, vi vann givetvis. Men det var inte vinsten jag tog med mig därifrån, utan känslan av att få vara precis så där löjligt mycket mig själv tillsammans med någon som inte bara accepterar det, utan gör det ännu roligare.

S är nämligen en sådan människa vars energi skulle kunna lysa upp en hel jävla stadion. Hon har den där sällsynta förmågan att få människor omkring sig att släppa garden, skratta åt sig själva och våga vara lite mer än de annars hade varit. Och någonstans mitt i allt skrattande tänkte jag att varför i hela friden ska vi dimma vårt ljus bara för att någon annan har glömt sina solglasögon? Det är en ganska rolig tanke, men jag menar den faktiskt. Jag tror att vi lägger alldeles för mycket energi på att göra oss lagom för människor som kanske ändå aldrig kommer att uppskatta oss. Vi håller tillbaka skrattet, tonar ner entusiasmen, förminskar våra framgångar och försöker passa in i rum där vi egentligen hade kunnat bidra med något helt annat. Men tänk om vi slutade med det? Tänk om vi i stället vågade vara den där personen som skrattar först, dansar först, ger komplimangen högt och får andra att känna att de också får ta plats? Målet behöver inte vara att vinna över alla. Jag tycker mycket bättre om tanken att skina så varmt att även de som himlar med ögonen känner lite av värmen.

För jag tror att den finaste sortens glädje inte bara är den vi känner själva, utan den som gör det lite lättare för andra människor att hitta sin egen. Jag vill vara en av anledningarna till att den blyga personen på festen till slut vågar dansa. En anledning till att någon som har haft en fruktansvärd dag plötsligt skrattar så mycket att den glömmer varför den var ledsen, om så bara för en stund. Jag vill vara den som får den socialt osäkra personen att känna sig självklar i ett sammanhang, som ställer en extra fråga, drar in någon i samtalet och får dem att känna att de hör hemma där. Jag vill vara den som hejar lite högre när någon vågar försöka, som blir genuint glad över andras framgångar och som påminner människor om deras förmåga när de själva har glömt bort den. Och om någon berättar om en dröm som låter fullständigt orimlig vill jag vara den som säger men herregud, vad roligt, hur gör vi? Inte för att alla drömmar kommer att bli verklighet, utan för att jag vet hur mycket det kan betyda att någon tror på en innan man riktigt vågar göra det själv. Vi vet aldrig vad en annan människa bär på, och vi vet heller aldrig om just vårt lilla bidrag av värme är det ljus någon behövde den dagen.

Det betyder förstås inte att vi måste vara glada hela tiden. Jag tror inte på att låtsas att livet är fantastiskt när det gör ont, och jag tror verkligen inte att människor som mår dåligt bara behöver bestämma sig för att vara lyckliga. Jag vet alldeles för väl att livet inte fungerar så. Men jag tror att det finns en viktig skillnad mellan att tillåta sig själv att känna sorg och att låta rädslan för sorg bestämma hur mycket glädje man vågar känna. Vi kan inte välja bort allt som händer oss, men ibland kan vi välja hur mycket utrymme vi ger det som fortfarande är fint. Vi kan välja att vara generösa med våra komplimanger, att skratta när något är roligt, att våga vara entusiastiska och att inte be om ursäkt för att vi tycker om livet. Och kanske är det just det jag har börjat förstå. Att glädje inte alltid är en känsla som bara råkar infinna sig när omständigheterna är perfekta. Ibland är det också ett förhållningssätt. Ett beslut att fortsätta vara nyfiken, öppen och mottaglig för allt det vackra, även när man vet att det finns saker som kan göra ont.

Jag tror också att det finns något väldigt befriande i att sluta göra andra människors uppskattning till måttstocken för sitt eget värde. För det kommer alltid att finnas någon som tycker att man är för högljudd, för ambitiös, för positiv, för konstig eller helt enkelt för mycket. Någon som himlar med ögonen när man är entusiastisk, någon som tycker att ens drömmar är orealistiska och någon som inte riktigt förstår varför man måste vara så förbannat glad över allting. Och det är faktiskt okej. Alla behöver inte tycka om mig, precis som jag inte behöver tycka om alla. Jag vill hellre vara genuint mig själv och hitta människor som uppskattar den personen än att lägga resten av livet på att försöka bli en version av mig som ingen kan invända mot. För den mest magnetiska energin jag vet kommer från människor som verkligen tycker om att vara sig själva. Inte för att de tror att de är bättre än andra, utan för att de inte längre behöver jämföra sig. Att andra människor tycker om en är fantastiskt, men det är trots allt bara en bonus. Att man tycker om sig själv är det verkliga priset.

Och kanske är det där jag landar när jag nu ser tillbaka på det senaste ett och ett halvt året. Jag har åstadkommit väldigt mycket, och jag kommer förmodligen fortsätta göra det. Jag har alldeles för många idéer och alldeles för lite respekt för begreppet rimlig arbetsbelastning för att något annat skulle vara sannolikt. Men jag vill inte längre att min drivkraft ska vara rädslan för vad som händer om jag inte lyckas. Jag vill göra saker för att jag älskar att skapa, för att jag är nyfiken, för att jag vill se vad jag kan åstadkomma och för att livet är alldeles för fantastiskt för att bara ägnas åt att förbereda sig på att det ska ta slut. Jag vill kunna vara precis lika nöjd med mig själv en helt vanlig torsdag när jag inte har gjort ett enda imponerande dugg. Jag vill kunna vila utan att känna att jag borde prestera, vara lycklig utan att först försäkra mig om att ingenting hemskt kommer att hända och våga längta efter framtiden utan att kräva garantier för hur den ska bli. För kanske är det inte kontroll som gör oss fria. Kanske är det förmågan att leva fullt ut även när vi inte har den.

Det finns en rad i låten till min renoveringsreel för fas 3 som har fastnat hos mig: "Dina ärr syns vart du va, men ingenting om vart du ska." Jag tycker att den sammanfattar så mycket av det jag försöker sätta ord på. Jag kommer alltid att bära med mig det jag har upplevt. Cancern, förlusterna, sveken, rädslan och alla gånger jag har behövt plocka ihop mig själv och börja om. Jag kommer förmodligen aldrig bli exakt den människa jag var innan allt det där hände, och det behöver jag inte heller bli. Mina erfarenheter får gärna forma mig, men jag vill inte leva resten av mitt liv i beredskap för nästa katastrof. Jag vill vara den där löjligt entusiastiska människan som dansar genom en renovering, skrattar åt sina egna skämt, hejar på andra tills de vågar tro på sig själva och fortfarande blir barnsligt glad över små saker. Inte för att jag inte vet hur ont livet kan göra, utan för att jag vet det. Jag har sett hur mörkt det kan bli, och kanske är det just därför jag numera tycker att det är så oerhört viktigt att inte släcka sitt eget ljus.

Så nu står jag här med ett färdigrenoverat hus, en betydligt bättre ekonomi än jag någonsin vågat hoppas på och en framtid som fortfarande är fullständigt oviss. Jag har fortfarande mina ärr och jag har fortfarande dagar då rädslan knackar på. Men jag har också fått tillbaka mitt skratt, min nyfikenhet, min förmåga att vara alldeles för mycket utan att be om ursäkt och den där delen av mig som alltid trott att livet kan bli något alldeles extraordinärt. Mitt weird. Jag trodde länge att jag renoverade huset för att förbereda mig på nästa katastrof, men det tog tre renoveringsfaser att förstå att jag egentligen försökte göra motsatsen. Jag försökte övertyga ett nervsystem som en gång lärt sig att världen kan rasa samman om att det inte längre behöver leva som om den brinner. Kanske var det aldrig huset som behövde renoveras mest. Kanske var det jag. Och när jag ser tillbaka på allt jag har byggt, allt jag har överlevt och allt jag fortfarande drömmer om, är det inte längre främst stolthet över vad jag har åstadkommit som jag känner. Det är en nästan barnslig tacksamhet över att jag fortfarande får vara här och uppleva allt det här.

För jag tror faktiskt att jag har vunnit i livet. Inte för att jag har besegrat det, hittat ett sätt att kontrollera framtiden eller lyckats skydda mig från allt som kan göra ont. Utan för att jag, trots allt, fortfarande älskar det. Jag har inte blivit lycklig för att jag äntligen vet att allting kommer att gå bra. Jag har blivit friare av att förstå att jag inte behöver veta. Jag kan fortfarande drömma stort, skratta högt, dansa illa, älska människor, göra bort mig, misslyckas och försöka igen. Jag behöver inte vänta på en perfekt framtid för att få njuta av det liv jag redan har. Och om det finns något jag önskar att fler människor vågade, så är det att sluta göra sig själva mindre för att passa in i någon annans föreställning om hur man borde vara. Var lite konstig. Var lite för entusiastisk. Skratta åt det som är roligt, även om ingen annan förstår varför. Våga vara den som börjar dansa. Våga tro på den där fullständigt orimliga drömmen. Våga vara en människa som gör världen lite lättare för andra att leva i. Vi har ingen aning om hur många dagar vi får, och det vore så oerhört sorgligt att använda dem till att försöka framstå som någon som aldrig gör bort sig.

Jag vill inte längre leva ett liv där målet är att ingenting ska gå fel. Jag vill leva ett liv där så mycket som möjligt får kännas rätt. Där jag omger mig med människor som får mig att vilja vara ännu mer mig själv, där vi vågar vara varandras största supportrar och där glädje inte behöver vara lagom för att vara accepterad. Jag vill fortsätta vara den där plot twisten som ingen riktigt såg komma. Inte för att jag måste bevisa någonting för världen, utan för att jag äntligen har förstått att det aldrig var meningen att jag skulle leva någon annans förutsägbara berättelse. Jag har redan ägnat tillräckligt mycket tid åt att vara rädd för vad livet skulle kunna ta ifrån mig. Nu vill jag se allt det fortfarande har att ge. Och om någon tycker att min entusiasm är för stor, mina drömmar för orimliga eller mitt skratt lite för högt, så tänker jag inte längre försöka övertyga dem om motsatsen. Jag tänker fortsätta vara precis så där mycket mig själv, och förhoppningsvis få några fler människor att våga göra detsamma. För livet är alldeles för kort, alldeles för oförutsägbart och alldeles för fullt av möjligheter för att vi ska gå runt och be om ursäkt för vår egen magi.

Don't let people with zero Abracadabra ruin your magic.